Förvirrad finländare i ett italienskt bibliotek

Jag har tidigare kommenterat att biblioteksväsendet i Siena har gett mig en del huvudbry, dagens besök inräknat.

För att överhuvudtaget komma in i biblioteket måste man lämna sin väska obevakad utanför entrén, fast vid det här laget är det redan vardagsmat även för mig. Det gäller alltså att plocka på sig alla värdesaker man har i väskan och allt det material man behöver i biblioteket.

Den "ultima biblioteksupplevsen"

Jag har aldrig varit så uppmärksam på hur mycket jag behöver en penna på biblioteket som jag är här, där man förutsätts skriva ner boktitlar med sitt eget blod. Det finns helt enkelt inga pennor att låna. Du har din egen eller du har ingen, punkt slut.

För att kopiera några sidor ur en bok skall jag fylla i en lapp för att få bläddra i boken några timmar innanför bibliotekets väggar. Nej förresten, jag fyllde i fel lapp, för den bok jag vill ha får jag faktiskt ta hem, bara jag fyller i den här andra lappen och inte den första. Vill jag kopiera några sidor skall jag skaffa bibliotekets kopieringskort. Kortet fyller man på i en automat som bara tar mynt. Bredvid den finns en annan apparat som växlar dina pengar så du får dessa mynt. Sist och slutligen inte alltför krångligt.

Att förnya lånade böcker går bara om du lämnar in böckerna över natten och kommer tillbaka nästa dag och plockar upp dem. Eller så förnyar du dem direkt men får då bara några dagar på dig tills de skall lämnas in på nytt.

Jag gör mitt bästa för att hänga med i svängarna, ibland är det dock lite svårt att tänka vad som riktigt är meningen med alla procedurer!

Den mörka fasen

Att lära sig ett nytt språk är ingen dans på rosor. Det finns definitivt dagar då man önskar att man aldrig någonsin gett sig in i leken och då man funderar på vilken idiot det var som fick idén att lära sig ett nytt språk. Idag är definitivt en sådan dag, med engelska. Jag försöker att inte avsky stela bedömningsskalor alltför mycket, men det är svårt.