Min första internatupplevelse

Trots att jag aldrig bott på ett internet förut skulle jag vilja påstå att jag bor på ett riktigt typiskt internat, med bara en nyckel per rum som två personer delar (redan det säger något om hur stora eller små chanser det finns för att vardagen skall löpa smidigt) och med några enstaka kök som hundratals människor delar på. I varje kök finns det några enstaka kylskåp, så det är på vinst och förlust som man lämnar något där för att se om det finns kvar nästa dag. Köksredskap och kärl är bristvara, likaså förnödenheter som diskmedel. Jag har snabbt konstaterat att jag vill införskaffa egna bestick koppar att äta från samt eget diskmedel och diskborste. Allt annat är under vad jag tycker är under mänsklig värdighet. Jag har alltså inte särskillt höga förväntningar på tvättstugan som jag ännu inte sett. I våningen under mig bor det (hur stereotypiskt låter inte det här), ett gäng som förser oss andra med hög (eller rättare sagt dånande) musik nattetid.

Jag delar rum med en tysk tjej, och konstaterar att trots att boendet inte är glamouröst är det inte alls så illa som jag hade trott att det skulle vara. Jag har mitt rum på femte våningen i en tornliknande byggnad, med två fönster med utsikt över en del av universitetsområdet. Jag har en säng med rena lakan, en hylla där jag förvara några morötter, och ett busskort i min ficka. Inte illa alls :)

Tyvärr är den internetuppkoppling jag har på internatet så pass dålig att bara det att jag lyckats logga in på bloggen är en förtjänst, så bilderna uteblir fastän de lyser med sin frånvaro.

Svenska i folkvimlet

På tågstationen på flygfältet i Rom i söndags fick jag agera turistguide på finlandssvenska. Tydligen hade jag tidigare fört en ganska högljudd konversation på svenska och det finlandsvenska paret kände igen mig i vimlet på tågstationen. Min första reaktion var hur otypisk finländsk jag varit som var högljudd på en allmän plats. Jag hoppas att jag kommer att lära mig bli lite mer som italienarna, som lever sig in i allt de säger och gör med passion och känsla. Här håller man inte tillbaka.

En glädjesång över italienska

Italien! Nu är jag här. Efter att ha varit i Italien två dygn kan jag konstatera att jag tycker om italienska. Okej, det var kanske ingen nyhet eftersom jag inte skulle vara i Italien idag om det inte var för att jag är intresserad av italienska, men att få se och höra språket användas på riktigt ... Wow.

Efter att det senaste året ha länsat biblioteket både i Jakobstad och Vasa på böcker om och på italienska är känslan av att få använda språket befriande. Jag var rädd att jag skulle ha svårt att komma över tröskeln att prata italienska, men jag har träffat några härliga människor här som är lika ivriga som jag att använda all den italienska vi kan. Så vi pratar så mycket italienska vi bara kan tillsammans. Vilket blir en hel del, trots att det vi säger är långt ifrån felfritt.

Jag har en känsla av att det här bara är introt till min glädjesång över det italienska språket.