En ny bekantskap

På torget

Min syrianska kämpis

Språkutmaningar

Det är en sak att förstå orden som en person säger och en annan sak att faktiskt första VAD den säger. Jag vet inte hur många gånger jag pratat italienska med någon och förstått ordens betydelse utan att ha en aning om vad det faktiskt innebär. Jag har lärt mig att det vanligtvis beror på kulturella skillnader eller på att den andra personen tror att vissa saker är självklara att jag vet, vilket inte är fallet.

En annan frustrerande situation är när information ges via en mikrofon, men talaren inte använder mikrofonen som den skall användas. Det är en utmaning för de i publiken som inte har språket som modersmål!

En torsdagskväll

Siena

Det är underbart att vara tillbaka i Siena, det är en helt ljuvlig stad!

En italiensk prioritering

Jag fann det ganska underhållande att se hur italienarna hade fullt upp med att byta namnskylt på bordet framför talaren under dagens informationstillfälle med cirka tio stycken talare. Det krävdes mycket ansträngning för en detalj som jag inte finner särskilt väsentlig, speciellt inte på ett introduktionstillfälle för utbyteselever.

Radda in Chianti, Toscana

Staden heter faktiskt Radda in Chianti, men jag föredrar att ragga i Chianti.

Inskriven

Nu är jag inskriven på Università di Siena, vilket betyder att jag nu VET att jag kan stanna här. 

Jag kan inte bestämma mig om det är bra eller dåligt att vara finländare på mitt universitet. Idag var det en professor som förvånat höjde på ögonbrynen när hon hörde att jag var finländare, hon sade att det aldrig tidigare varit en finländare på hennes (och nu också min) fakultet. 

Till viss del har finländarna också ett positivt rykte eftersom många har bilden av dem att vara ordningsamma och ordentliga. Men å andra sidan har jag märkt att en finländskt pass också väcker många fördomar. Idag var det en tjej som sade åt mig med förvåning i rösten att "du är ju inte en av de inåtriktade finländarna som jag hört talas om".

En trappa på landet

En eftermiddag som präglades av tristess ledde till ett bildexperiment.

Till fots

Skördetid

Jag kan inte få nog av att beundra alla de vackra vinodlingarna som i Toscana finns i samma utsträckning som vi i Finland har gran och tall. September är skördemånaden för vindruvorna, och överallt ser man tunga vindruvsklasar hänga från vindruvsplantorna. Och vilken doft ...

Agriturism Italien

Agriturism i Umbrien

Jag har den stora glädjen att få upptäcka ännu en sida av Italien, agriturismen. Det är helt ljuvligt att få bo på en helt vanlig bondgård ute på landsbygden. Bondgård i Toscana innebär i praktiken att det är en gård som odlar vinrankar och olivträd.

En självmordsbenägen staty

I San Gimignano

Kan man som fotograf vara diskret med denna?

Höststart

Under de senaste dagarna har det hänt många saker som inte dokumenterats på grund av en internettorka orsakad av ett åskväder. Jag har återvänt till Siena, flyttat in i min nya lägenhet, hälsat mina föräldrar välkomna till Toscana, inlett min karriär på universitet i Siena och konstaterat att hösten har anlänt också här.

Igår var jag på ett av välkomsttillfällen för utbyteselever i Siena. Men jag vet fortfarande inte om jag kan börja studera här eller inte, det enda jag hört från universitetet är ett mejl med ansökningsblanketterna bifogade som jag fick i ... hm ... april? Jag har tydligen blivit helt tagen av den avslappnade italienska attityden, för på välkomsttillfället träffade jag några andra studeranden som tydligen hade skrivit in sig på universitet. Tydligen har jag varit i Italien nästan två månader utan att tanken slagit mig att jag borde skriva in mig. Jag vet inte vem som är värre, universitet eller jag.

Äntligen hemma

Det känns som jag mest bott på tågstationer den senaste tiden. Här är två bilder som jag idag tog på tågstationen i Florence påväg tillbaka till Siena. De representerar hur lycklig jag är över att packa upp min väska, en gång för alla.

Skönhetsideal i Milano

Nästan varje gång jag är på huvudtågstationen i Milano ser jag kvinnor som har inplåstrade näsor. De har en stolt hållning, som om de vore stolta att visa upp för världen att de både har modet och pengarna som krävs för att göra en skönhetsoperation.

Att vara på resande fot

Nu har jag varit i Italien i knappa två månader och tack vare mitt flitiga resande har jag hunnit vara med om det ena och det andra. Jag har lärt mig att:

En interrail tågbiljett är överskattad. För höghastighetstågen som det faktiskt lönar sig att ha en interrail biljett för, kräver både förhandsbokning och en tillmötesgående biljettförsäljare, vilket oftast inte är en realistisk kombination. Att förhandsboka en interrail resa är ta bort charmen med sättet att resa.

Så om de snabba tågen inte är ett smidigt resesätt, vad finns det då för andra alternativ? Det finns ju förstås regionaltågen, som går relativt ofta och som är förmånliga. Men att ha ett byta mellan två regionaltåg som är mindre än tio minuter är en dålig idé. Endera får du vara beredd på att du kommer att få ändra dina reseplaner eller så kan du försöka springa mellan tågen som om du hade eld i baken. Kort sagt förutsätter regionaltågen en hel del flexibilitet, improvisation och bra springskor.

Som tur finns det ju mer än höghastighetståg och regionaltåg. Det finns lokaltåg och intercity tåg. Intercity tågen har jag redan tidigare uttryckt min åsikt om, med en interrail biljett har man ingen plats vilket för mig ofta har inneburit att jag sitter i gången med min väska i famnen. Lokaltågen är ju också mysiga, speciellt när jag som idag skulle ta lokaltåget till en metrostation för att ta metron till tågstationen, men på grund av att lokaltåget var 20 minuter försenat hade jag ingen chans att hinna till mitt tåg.

Italienarna själva tycker om att köra bil. Men att köra bil här är en helt annan sak än i Finland, för så fort man far någonstans med bilen i Italien finns det konstanta problemet om man ska hitta en parkering. Jag hade svårt att tro att det skulle kunna vara så svårt att hitta en parkering som jag nu med egna ögon sett att det är.

Vad finns det kvar? Buss förstås. För de längre sträckorna krävs det förhandsbokning, men det kanske det kan vara värt. Bara man lyckas stiga av i rätt stad det vill säga! ;)

Dagens miss

Jag kan inte forsta hur jag lyckades stiga av bussen inte bara pa fel station, utan ocksa i helt fel stad*. Jag utnamner mig sjalv till dagens klant. Som tur ar det bara sex minuter kvar att det har dygnet, sa imorgon tar jag nya tag.

* Och synd var det att det bara gick en buss i timmen. Tur i oturen att jag steg av bussen bredvid en av farjans hallplatser, sa jag kunde istallet sadar lagom smidigt ta en bat till min slutdestination.

En mjölkmaskin

 

Den italienska mjölken kommer inte från en ko utan från en mjölkmaskin. Den mekaniska kon äter en euros mynt och förutsätter att den som mjölkar har med sig en egen flaska.

Vy från en picnic-filt

Como sjön

En stralande lunch

En picnic filt. En gron grasmatta uppe pa ett mindre berg omgiven av andra berg. Kossor. Stralande solsken. Farska croissanter, nybakat brod, prosciutto, sallad, frukt ... Det var som att vara mitt i en Sound of music-omgivning. En helt ljuvlig upplevelse!

Tagproblem

Mina tidigare erfarenheter av italienska tag har varit av alla de slag, darfor har jag varit ganska forvanad  over hur smidigt jag anvant tagen i Italien sedan jag anlanda i Augusti. Men idag tog den lyxen slut. Vi akte runt till tre stationer i tre olika stader for att hitta en enda person som inte skulle ignorera min fraga, utan framgang.

Myggattack

Mina myggbett har multiplicerats utan att jag har sett en enda mygga sedan dagen jag vandrat mellan byarna i Cinque Terre. Imorse raknade jag till 80 myggbett. Istallet for att smorja in kram pa bara myggbetten kunde jag lika garna duscha i den, sa hopplost kanns det, speciellt da man ska forsoka sova.

Att aka tag

Intercity i Italien ar inte min favorit. De ar ofta overfulla, plus att jag aldrig har en platsbiljett eftersom jag aker gratis med mitt interrail kort. Det betyder i praktiken att jag sitter i gangen under storre delen av resan. Gardagens tagresa i ett overfullt intercity tag raddades av att det satt en stor hund pa varsin sida om mig i tagkorridoren. Djurvannen i mig jublar :)

Gårdagens promenad

Bilder från Genova

    

Regn i Genova

Det finns regniga onsdagar också i Italien, även de riktigt gråa dagarna känns som få för en finländare. Den här regniga onsdagen kändes ännu regnigare efter att jag fått allergiska reaktioner på alla de trettio myggbetten som jag fick igår under min vandring. Jag är ingen vacker syn inte, och känner mig ännu värre. Jag piggade upp mig själv med ett spontant besök till Genova.

I Genova fick jag speciellt lära känna en ny sida av Italien, att det är ett land med många immigranter. Jag smakade på den lokala specialiteten gnocchi med pesto och förundrades över den vackra domkyrkan.

Det är roligt att upptäcka olika sidor av Italien, för det är verkligen ett mångfacitterat land. Men mitt Italien, min favoritdel av Italien är fortfarande Toscana. Bara Cinque Terre en solig dag kan slå de toscanska kullarna, men inte ens i Cinque Terre skiner solen varje dag.

Cinque terre

Åtta timmar, en miljon trappsteg, 210 bilder på kameran, en lustig solbränna och många liter vatten senare .. har jag sett alla fem byarna i Cinque terre. Imorse tog jag tåget till byn längst bort, och gick sedan hela vägen tillbaka. Det skulle inte ha varit ett så långt projekt om inte en av sträckorna var stängd så jag fick ta en "genväg" upp på ett berg.

Det var en helt helt underbar vandring. Det är så otroligt vackert här! Och jag hittade världens bästa glass. Efter 1,5 månad i Italien slår den här glassen all glass jag ätit hittills.

Då man inte vill tjuvlyssna

 Via dell’Amore (kärlekens väg) är en helt underbar promenad längs med klipporna som stupar ner i det turkosblåa vattnet utanför Riomaggiore i Cinque Terre, Italien. Vägen är kantad med olika kärleksbevis som folk lämnat efter sig. Just därför var det så typiskt att jag hamnade att gå bakom ett svenskt par som hade ett seriöst gräl. Jag försökte spurta förbi dem, men deras röster var omöjliga att ignorera.

OM man måste gräla när man går längs med en väg som är känd för sin romantiska stämning, då kan man väl ändå gräla om något konkret. Deras gräl var något av det mest flummiga samtal jag någonsin hört. Jag lyckades hålla mig från att vända mig om och be dem ge ett konkret exempel på vad de menade istället för att prata om hur den andra personen i allmänhet alltid gör.

Några bilder från Via dell'Amore:

Riomaggiore, Cinque Terre i Ligurien