Schweiz

Man vet att man är i Schweiz när man ser möts av det här i tamburen 

Milano

 Igår kväll hade jag kollat in tågbiljetter till en det ena och än det andra stället, först imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att packa min väska och fara till Bern i Schweiz. Riktigt så enkelt var det inte, för vill man njuta förmånen av att använda höghastighetståg finns det en överhängande risk att de är fullbokade. Så var fallet idag. Därför fick jag förmånen att stifta bekantskap med Milano, som jag hittills bara sett tågstationen av i flera repriser.

Eftersom det rundturen i Milano var helt oplanerad var jag helt oförberedd på vad staden har att erbjuda annat än dyra kläder, vilket inte precis intresserar en studerande som lever ur sin ryggsäck. Som tur var köpte jag en karta över staden, vilket annars är lite mot mina principer (istället brukar jag låna andras kartor eller ta en bild av en allmän karta, är man snål så får man också lida lite). För trots att tågstationen ligger i centrum gick jag 20 minuter förrän jag såg den första (och enda) skylten som visade mot stadskärnan. Det var en märklig upplevelse, nästan alla butiker längs med den enorma huvudgatan var stängda, och inte en turist syntes till.

När jag hunnit ge upp hoppet åtminstone två gånger om att någonsin hitta domkyrkan möts jag plötsligt av två köer, en lite kortare kö som gick till den enda öppna glassbutiken (en - i Milano!?) och en annan, helt extremt lång kö som jag följde i flera kvarter fram till domkyrkan. Det var en så sjukt lång kö att jag aldrig sett något liknande. Kön ringlade sig fram och tillbaka, kors och tvärs över torget utanför domkyrkan. Det var nästan omöjligt att ta sig genom de väggar av människor som kön utgjorde.

Jag var alltså inte särskilt imponerad, varken av staden, människorna (eller bristen på människor), eller utbudet av caféer (såg inte ett enda öppet café då jag gick de 30 minutrarna från tågstationen till stadskärnan).

Det som räddade mitt Milano besök var absolut hundparken som jag hittade på vägen tillbaka till tågstationen. Den var alldeles full med hundar som var okopplade och människor som umgicks. Jag lämnade alltså Milano med ett leende på läpparna ... Italienarna är verkligen riktiga hundmänniskor.

Hundarna - djurvännens höjdpunkt i Milano