Ett brytningsskede

Under kan ske - jag är godkänd i kursen! Glädjen är stor! :) Den här veckans tenter har verkligen varit en anspänning, jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna komma igenom tenterna för B2 examen i italienska. Idag kunde jag börja känna igen "gamla Ida", borta är den som gått med en knut i magen (och munnen - en knut i magen påverkar tydligen också munnen).

Nu är klockan 3:15 på natten, jag har just kommit hem tillbaka till kaoset i mitt rum. Imorgon bitti skall vi checka ut från internatet. Först gäller det bara att sova lite, och sen packa. Och bestämma sig vart jag skall åka imorgon, jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag gör eller vart jag far imorgon. Det känns som ett roligt äventyr! (Och som att jag verkligen borde ta mig tid för att fundera vad jag vill).

En sak är i alla fall säkert, jag kommer inte att sakna internatet. Det är otroligt hur man kan vänja sig att leva i smuts i en månad, men nu får det nog vara nog.

Att inte veta

Hm. Två nätter kvar av språkkursen, sen har jag absolut inga planer och inget boende. Det betyder att jag har ingen aning vad jag kommer att göra om drygt ett dygn. Synd att jag har så lite tid för att planera, för sådana äventyr som detta är sällsynta! :)

Att inte vara ensam

Det finns dagar då man plötsligt stannar upp och inser hur tacksam man är över att man har vänner.

Sedan finns det andra dagar då man gör sitt bästa för att hjälpa en vän, men lyckas istället göra situationen värre. Visst vore ändå livet ganska trist och förutsägbart utan relationer ... 

Den som söker ett äventyr, har äventyret så långt borta som avståndet till närmaste granne.

Todi, Umbrien

Att ramla i sin egen grop

Jag håller på att intala mig själv att det inte är hela världen fastän jag högst antagligen kommer att bli underkänd i morgondagens språkprov. Vem bryr sig om sex studiepoäng, egentligen ... Det borde åtminstone inte jag göra som inte ens har nytta av studiepoängen i min examen. Däremot får självförtroendet sig en ordentlig törn när jag inser att jag tillåtit mig själv att läsa språket på en nivå som jag inte når upp till.

Jag får försöka acceptera att optimisten i mig har grävt en grop framför min fötter, men att man med gott humör kan fortsätta vandringen även om jag har lite mull i fickorna.

Kaffe

Vad mera kan man säga, kaffe .. italienskt kaffe.

Och priset då? Cirka en euro.

Orbetello, Toscana

Man vet att man är i Italien då en dag på stranden bjuder på utsikt över två antika slott uppe på kullarna

Italienare

En av de många sakerna som gör att jag tycker om italienare - idag stannade busschauffören för en familj med många barn som stod och väntade på att korsa vägen. Jag satt längst fram och bevittnade konversationen mellan busschauffören, bussens guide och familjen på gatan, som mest bestod av gester (att italienarna gestikulerar mycket är inte en myt!).

Busschauffören stannar den fullastade bussen medan mamman i familjen desperat försöker samla alla sina barn och tillhörigheter för att äntligen få korsa vägen. Busschauffören vevar ner fönstret för att upplysa familjen om att en motorcykel håller på att köra om den stillastående bussen. Mamman ler lättat och lyckas ta halva gänget över vägen. Kvar står mormor med en kille i treårsålder som vägrar gå över vägen, hon drar och drar i killens hand som vägrar följa med. Ni skulle ha hört busschauffören och guiden gemensamt instämma (och gestikulera) åt mamman något i stil med "nämen killens kramdjur ligger ju på kvar på gatan". Mormoderna föstår gesterna från bussen, och killen följer lydighet med henne när kramdjuret är i tryggt förvar.

Att söka lägenhet i Italien, del 4

Att förstå vad den andra personen säger var mitt kriterium för att hitta en lägenhet för en vecka sedan. Efter att ha sett två lägenheter och haft otaliga telefonsamtal på italienska har jag det kriteriet fått nya dimensioner, välbehövliga sådana. Okej, det räcker inte med att jag förstår vad personen säger, jag måste gilla lägenheten också. Fastän det kostar mig hela mitt självförtroende. Å andra sidan, idag gjorde jag mitt första trevande försök att säga någonting roligt på italienska, på telefonen ännu till.

En bit av Turkiet

På min språkkurs finns det flera turkar. Jag gillar dem verkligen, de är otroligt trevliga och experter på att vara gästfria. Som pricken på i trodde en dam på bussen idag utgående från mitt utseende att jag kommer från Turkiet. Det är definitivt ett land och en kultur som intresserar mig och som jag skulle vilja göra en djupdykning i.

Ännu lite mera Palio

Okej, sista gången jag laddar upp bilder från Palio,  jag lovar. Men jag tycker bara det är så intressant att följa med de lokala traditionerna, vilket märks i det jag skriver och säger!

En häst som blir välsignad inför att loppet

Stadsbo klädd utgående från sin stadsdel

Orvieto, Umbrien

Vädret

Jag är nog lite förvånad själv, att jag inte nämnt vädret en enda gång sedan jag började blogga. Efter att ha jobbat med äldre människor brukar jag vara lite för bra på att prata om vädret.

I alla fall, här är vädret klockan 22.30 en onsdagskväll. På dagarna har vi haft ca 40° i skuggan. Det bästa med värmen är att man måste ta sig an en lugnar livsstil. Det gillar jag. Ingen vits att stressa, inget blir bättre av det när det är varmt ...

Jag hinner dock inte njuta så mycket av värmen, vi har lektioner från klockan 8.30 på morgonen till klockan 18.30 på kvällen. Det är minsann en ordentlig dos undervisning per dag, speciellt då allt går på italienska!

Ännu några bilder från Palio

Flaggorna som representerar deltagarna i Paliot 

Ivriga fans som säkrar sig en plats intill staket i den stekheta solen
sex timmar före racet börjar

Att söka lägenhet i Italien, del 3

Jag har bra och dåliga nyheter.

De bra nyheterna är att jag har lyckats göra mig förstådd på italienska på telefonen. Det betyder att jag faktiskt har sett en lägenhet med egna ögon.

De dåliga nyheterna är att det enda som var bra med den här lägenheten var utsikten som var helt magnifik. I princip allt annat var bristfälligt.

Inget napp den här gången alltså. Jag hade kanske hoppats att jag skulle ha en sån tur att det skulle nappa på första försöket, men inte den här gången. Nya tag!

Sommarens bekännelse

Jag har en bekännelse. Hela sommaren har jag flera gånger per vecka varit inne på skolans hemsida för att kolla om mina sista kurser från våren registrerats på mitt studieregister. Idag är dagen då jag äntligen ser 180 vackra studiepoäng på min studieplan. Nu har jag bara lite pappersarbete kvar och så är jag pedagogie kandidat. Härligt! :)

Siena

"Tack-tack"

Efter att ha gått på en språkkurs i över två veckor var idag första gången som jag under lektionstid hann slutföra en uppgift innan vi började gå igenom den. Vilken lyx.

Vår lärare har bokstavligen eld i baken, hennes favoritmetod kallar hon ”tack-tack”. Det innebär att hon snabbat rabblar upp några grammatikregler innan vi gemensamt börjar går igenom en uppgift. 

På måfå väljer hon ut vem som ska svara på följande uppgift, ingen har förstås ens hunnit läsa dem före vi börjar genomgången. I praktiken innebär det att jag de oftast inte har en aning om vad uppgiften går ut på, för instruktionerna kommer endast en gång och med blixtens hastighet. När det sedan plötsligt blir min tur att svara är det bara att hoppas av hela sitt hjärta att man hinner skapa sig en liten idé om vad uppgiften går ut på MEDAN man läser upp ett påstående som man sedan skall korrigera sekunden efteråt.

Efter fem timmar av en sådan undervisning kan man äntligen sätta sig ner och läsa rubriken på de uppgifter man gjort. 

Att (fortsättningsvis) bo på internat

Idag har jag utökat mitt förråd av husgeråd. Hittills har jag ätit från en liten engångsplasttallrik med hjälp av några plastbestick som jag tagit från en cafeteria och som jag diskar och återanvänder. Jag har verkligen fått upptäcka poängen med att använda en normalstor tallrik, för att äta från en assiett är verkligen frustrerande, inget hålls på fatet. Idag passade jag på att ta hem en normalstor plasttallrik från samma lunchrestaurang. Nu kan livet börja på riktigt ;)

Att söka lägenhet i Italien, del 2

Att söka lägenhet i Italien ser ut såhär. Min strategi för att hitta en lägenhet är att försöka FÖRSTÅ vad personen i andra sidan telefonluren säger. Det betyder i praktiken att man får dra ner på de krav man kan ha då man behärskar språket felfritt. Trots allt måste jag säga att det är fantastiskt spännande och oftast kul att lära sig ett nytt språk. En kryddad vardag har väl ingen tagit skada av än så länge.

En italiensk lösning

Låt mig få presentera en vardaglig syn i Italien, "allt i allo"-automaten. Du hittar den där du minst anar det, och om du inte använt upp alla dina mynt till att dricka italienskt kaffe kan du köpa det mesta från den här automaten. Ovanstående exemplar kan erbjuda dig saker allt från pastasås till graviditetstest.

Att söka lägenhet i Italien, del 1

Det är inte precis varje dag som man söker en lägenhet på italienska. Idag hade jag ännu ett frustrerande telefonsamtal på italienska då jag inte hur jag än försökte kunde förstå allt vad mannen sade. Det är så frustrerande att inte förstå! Det roliga är att mannen mitt i allt började räkna upp ett flertal städer i Italien, och ni kan ju gissa att jag som redan var alldeles lagom förvirrad blev ännu mera förvirrad! Nu efteråt gissar jag att han ville bokstavera ett namn åt mig genom att räkna upp städer, men gissa om en sådan sak kan var förvirrande när man som utlänning dimper ner i ny kultur! Nästa gång jag är i Finland och skall beskriva något för en utlänning vet jag åtminstone hur jag inte skall göra ;)

Fiori, Umbria

Olivtäd

En vinodling

Ett fält med solrosor

En dagstidning

Igår köpte jag en italiensk dagstidning att läsa på tåget. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tidningen skulle bestå av 80 sidor, plus en tillhörande bilaga på cirka 30 sidor. Jag förstår inte hur någon kan lyckas läsa en sådan tidning per dag!

Kulturkrockar

Det finns speciellt två saker som jag har svårt att vänja mig vid i Italien. Den ena är att man inte betalar kassören genom att ge pengarna, utan man lägger dem på disken eller i en skål som oftast finns framlagd. Det verkar bara så oartigt i mina ögon, och jag har svårt att sluta försöka räcka kassören pengarna fastän jag flera gånger fått ogillande blickar riktade mot min framsträckta hand.

Den andra saken är att man säger Pronto då man svarar i telefon. Det går helt enkelt inte in i mitt huvud att jag inte får säga en motsvarighet till hej då jag svarar i telefonen.

(Kuriosa - idag har jag haft mina två första telefonsamtal på italienska. Låt oss säga såhär, det var två stora steg i rätt riktning. Fast de var inte speciellt graciösa, snarare tvärtom och det multiplicerat med tio)

Florence

Idag har jag varit i Florence som ligger 1,5 timme med tåg från Siena. Vi blev så förvånade över hur lättillgänglig Michelangelo's staty David var att vi måste ta fram en bild på statyn och jämför om vi faktiskt hittat rätt staty. Inga stora konstgurun som besökte Florence idag inte...

Il Palio, dagen med stort D

Okej, det blir lite tjatigt med allt prat om il Palio. Precis så är det också här i Siena. Det är det enda man pratar om. I alla fall, idag var den stora dagen då det riktiga loppet var. Jag hade gått på stan sedan morgonen och tagit del av alla festligheter som förknippas med loppet, så då sista chansen att ta sig in på torget för att se loppet var beslutet att ta bussen hem och se loppet via internet enkelt. Folk hade då suttit på torget sen morgonen i stekande solsken för att få en plats bredvid stängslet.

En intressant upplevelse var att se när en av hästarna blev välsignad inför loppet. En stor mängd turister samt lokala stadsbor samlades utanför en kyrka för att utföra vissa riter och be till Jesu mor om välsignelse inför loppet. Vanligtvis tar man in hästen i kyrkan, men eftersom den här kyrkan har trappor ville man inte riskera hästens hälsa inför loppet. På bilden ovan ser man den gråa hästen som blev välsignad där jag var. Som ni ser vann den inte, istället hamnade den in i en klunga med fem andra hästar som alla föll i en kurva. Det var en salig röra av ryttare och hästar, ryttarna lämnade kvar på marken medan hästarna fullbordade loppet. Bilden ovan är tagen från http://www.sienanews.it/2012/08/16/fotogallery-le-immagini-dalla-piazza-del-campo/# där man också hittar mera bilder (och en massa information om det så intresserar).

Vann gjorde hästen med en ryttare som bär rosa och gula kläder. Jag tog en bild på ekipaget tidigare under veckan, ni hittar dem längre ner på sidan :) Det var första gången på 22 år som den stadsdelen vann loppet, så ni kan tro att glädjen var stor (vilket den i och för sig säkert skulle ha varit oberoende vem som skulle ha vunnit, så funkar det här).

Lucia i en källare

Santa Lucia

Här är hon porträtterad, den Lucia som vi så varmt sjunger om i december, med ögonen på ett fat.

Bilden är tagen från en konstsamlingen som finns i en bank som är öppen för allmänhetens ögon bara någon enstaka dag i året. Som en dag som denna, den riktiga Palio-dagen.

Det intressantaste med det här besöket var att notera det stora antalet säkerhetsvakter. En grupp på tio turister kunde ha fyra par ögon tränade till att vakta konstskatter på sig. Och de kunde minsann sitt jobb, för jag blev tillsagd av att stå för nära en inglasad målning från 1300-talet. Då stod jag en meter från skyddsglaset.

Att bo på internat, fortsättning

Nu har jag sett tvättstugan på internatet. Låt mig fatta mig kort och säga att efter tre timmar, fyra tvättmaskiner och en söndrad tvättmedelsflaska har jag insett att det verkligen inte var värt ansträngningen. Jag vet inte ens om kläderna är rena eller bara annars blöta av tidigare användares kvarlämnade vatten.

Bilder från il Palio veckan

Tio hästar tre varv runt torget

En viktig del av den italienska kulturen är de lokala högtiderna. Här verkar det som varenda område eller region har sin egen högtid som ska firas med buller och bång. Lite som om varenda by och stad hade sin egen version av Jakobsdagarna.

Sienas stora folkfest är il Palio, som i väldigt korta ordalag går ut på att tio hästar springer tre varv runt torget. Så enkelt är det förstås inte, utan i hästkapplöpningen finns det en stora mängder planering, förberedelser, frivilligarbete men också pengar involverade. Plus en en mängd känslor. Hela staden älskar il Palio. Det är fascinerande att följa med händelserna, för folk lever verkligen upp!

Några intressanta detaljer angående kapplöpningen är att loppet till en rätt stor del avgörs med hjälp av tur. Till exempel väljs hästarna som ska delta i kapplöpningen ut på förhand, och lottas sedan ut till mellan de olika stadsdelarna som tävlar mot varandra. Trots att vissa hästar är betydligt sämre än andra (vilket ingår i tävlingen) så tappar ingen modet för det. Om det lag man håller på har blivit tilldelad en sämre häst ber folket istället lite mera till den heliga Madonnen, Jesu moder Maria.

Att lära sig alla detaljer kring hästkapplöpningen är en hel vetenskap för sig själv. I måndags lottades de tio hästarna ut till de tio contradan (stadsdistrikt) som deltar och nu bor de tio hästarna som kungar inuti stadscentrumet. Det betyder i praktiken att man, när man minst anar det, kan stöta på en häst i centrum tätt följd av 50-100 vrålande män. Nej alltså inte vrålande i syftet att de är arga, utan de vrålar/sjunger för att ... ja, varför de gör det vet jag inte riktigt. Åtminstone syns och hörs det att de är stolta över sin stadsdel och över sin häst.

Dagen med stort D, då den riktiga kapplöpningen kommer att ta plats är torsdagen den 16 augusti. Men två gånger om dagen den här veckan finns det så kallade "övningskapplöppningar", där var hästarna provas inför den stora finalen på torsdag. Två kvällar i rad har jag alltså stått på torget klockan 19.30 och trängts med tusentals andra för att se spektaklet. Hästarna med sina ryttare anländer med ett pistolskott och på en given signal är kapplöpningen igång. Innan man vet ordet av är det över, och folk strömmar till för att fira den häst som representerar dem.

Det här är bara en föraning på allt som finns att sägas om il Palio, jag önskar du kunde få uppleva ljudet, färgerna, lukterna, värmen, känslorna ... 

Spår på torget

Ett smakprov på il Palio, en folkfest a la Siena.

Pienza, Toscana

Pausa

Dagens pärla - Pienza. En helt ljuvlig plats. Tyvärr är min internetuppkoppling just nu allt annat än samarbetsvillig, så bilder kommer inom kort.

Det är svårt att ha bråttom när man är på en så ljuvlig plats som i Toscana. Man bara måste sätta sig när och njuta, av utsikten, av kaffe, av skoskav, av varma vindar, av att höra italienska, av att dricka någonting kallt och av att kunna dela det man njuter av med någon annan, även om det bara är tillsammans med en annan okänd medresenär som man tillsammans med konstaterat att sista bussen redan gått och att det regnar.

Choklad i joghurten

Det låter inte speciellt smakligt, men straticella joghurt är inte alls så illa som frukost. Fast å andra sidan, när man byter land så verkar allt som heter normala matvanor (sett ur ett finländskt perspektiv) försvinna.

Italiensk glass

När det finns en naturlig förklaring

I sex dagar har jag gått och funderat på varför alla polacker på min kurs varit så mycket i staden Bologna i Italien. Nu har jag fått veta att Polonia betyder Polen på italienska.

Dagens överraskning

I min grupp på språkkursen finns det många nationaliteter - tyskar, spanjorer, kroatser, schweizare, polacker, en svensk och jag. Vem är det som är först ut med att brusa upp under lektionen, om inte jag. Jag gjorde mig själv verkligen förvånad. För bara någon dag sen var det ju jag som deklarerade att vi finländare inte höjer rösten. Tji fick jag.

Bilder

Natt i Siena

Tre bilder från Siena. Bilden nere till vänster är tagen från internatet där jag bor.

En lokal folkfest

Igår var jag med om någonting häftigt. Några lokala italienare tog oss med till en lokal fest i centrum av Siena. För att ta oss dit gick vi upp och ner för flera gator för att sedan gå in i ett hus och ut på bakgården och ner för några trappor, och möttes av det här

Vilken atmosfär! Wow.

Italiensk studentlunch

En sak som jag inte lyckas förstå är hur lunchserveringarna här fungerar. Fastän jag tre dagar i rad gått till samma matsal har jag fortfarande inte den blåblekaste aning om vad som ingår i lunchpriset och vad som inte ingår.

Idag åt jag det som finns på bilden. Eller rättare sagt, jag försökte äta det, vilket var helt omöjlig mängd mat att konsumera trots att  jag hade helt tom mage då jag började. I studentlunchpriset ingår en pastarätt, en kötträtt, kokta grönsaker, frukt eller en efterrätt. Eller så gör det de inte. Som idag provade jag att byta ut kötträtten till en portion grönsallad, och det gick tydligen bra, så bra att jag också behövde ta en extra vattenflaska och en joghurtburk (joghurt till lunch, why!?). Vitt bröd i olika former är det också fritt fram att äta av så mycket man orkar. Tills nästa dag, då de verkar ha ändrat reglerna och mitt i allt får man inte ta en kötträtt utan en förrätt eller en extra fruktskål. Snacka om förvirrande!'

Glad finländare i Italien

Vilken glädje det är att märka att märka att jag förstår en lektion som hålls på italienska!

Kuriosa - I min närbutik finns det sex olika sorters tomatsorter. Svårt att välja!

Min första internatupplevelse

Trots att jag aldrig bott på ett internet förut skulle jag vilja påstå att jag bor på ett riktigt typiskt internat, med bara en nyckel per rum som två personer delar (redan det säger något om hur stora eller små chanser det finns för att vardagen skall löpa smidigt) och med några enstaka kök som hundratals människor delar på. I varje kök finns det några enstaka kylskåp, så det är på vinst och förlust som man lämnar något där för att se om det finns kvar nästa dag. Köksredskap och kärl är bristvara, likaså förnödenheter som diskmedel. Jag har snabbt konstaterat att jag vill införskaffa egna bestick koppar att äta från samt eget diskmedel och diskborste. Allt annat är under vad jag tycker är under mänsklig värdighet. Jag har alltså inte särskillt höga förväntningar på tvättstugan som jag ännu inte sett. I våningen under mig bor det (hur stereotypiskt låter inte det här), ett gäng som förser oss andra med hög (eller rättare sagt dånande) musik nattetid.

Jag delar rum med en tysk tjej, och konstaterar att trots att boendet inte är glamouröst är det inte alls så illa som jag hade trott att det skulle vara. Jag har mitt rum på femte våningen i en tornliknande byggnad, med två fönster med utsikt över en del av universitetsområdet. Jag har en säng med rena lakan, en hylla där jag förvara några morötter, och ett busskort i min ficka. Inte illa alls :)

Tyvärr är den internetuppkoppling jag har på internatet så pass dålig att bara det att jag lyckats logga in på bloggen är en förtjänst, så bilderna uteblir fastän de lyser med sin frånvaro.

Svenska i folkvimlet

På tågstationen på flygfältet i Rom i söndags fick jag agera turistguide på finlandssvenska. Tydligen hade jag tidigare fört en ganska högljudd konversation på svenska och det finlandsvenska paret kände igen mig i vimlet på tågstationen. Min första reaktion var hur otypisk finländsk jag varit som var högljudd på en allmän plats. Jag hoppas att jag kommer att lära mig bli lite mer som italienarna, som lever sig in i allt de säger och gör med passion och känsla. Här håller man inte tillbaka.

En glädjesång över italienska

Italien! Nu är jag här. Efter att ha varit i Italien två dygn kan jag konstatera att jag tycker om italienska. Okej, det var kanske ingen nyhet eftersom jag inte skulle vara i Italien idag om det inte var för att jag är intresserad av italienska, men att få se och höra språket användas på riktigt ... Wow.

Efter att det senaste året ha länsat biblioteket både i Jakobstad och Vasa på böcker om och på italienska är känslan av att få använda språket befriande. Jag var rädd att jag skulle ha svårt att komma över tröskeln att prata italienska, men jag har träffat några härliga människor här som är lika ivriga som jag att använda all den italienska vi kan. Så vi pratar så mycket italienska vi bara kan tillsammans. Vilket blir en hel del, trots att det vi säger är långt ifrån felfritt.

Jag har en känsla av att det här bara är introt till min glädjesång över det italienska språket.

Indieninspirerad packning

Hur packar man för ett år? Endera tar man fram en väska och gör sitt bästa med att få med lite av allt, eller så konstaterar man redan före man börjat packa att uppgiften är svårlöst.

För att göra en redan svårlöst uppgift lite roligare har jag bestämt mig för att lämna kappsäcken hemma och bara ta med det jag orkar bära på min rygg i en backpack. Jag provade just att lägga den nästan färdigpackade väskan på ryggen, och trots att den bara (?) väger 15 kg så konstaterar jag att det kommer att bli en svettig resa. Dock inte omöjligt, för jag minns den gången då jag bar upp en packning på 30 kg upp på ett mindre berg i Indien. I mörkret. På vått gräs och söndersmulade stigar. Jag tror inte den här resan bjuder på liknande utmaningar. Åtminstone förväntar jag mig att bära väskan den här gången på en asfalterad väg.

Jag kunde inte låta att rota bland mina gamla bilder från Indien, och hittade bland annat den här. Jag tog den morgonen efter den nattliga bergbestigningen.