Vintervyer utanför Siena

Med springskorna på fötter och kameran fastspänd i bältet begav jag mig idag ut ur staden för att upptäcka Toscana en relativt varm vinterdag. Åtminstone känns det för en finländare lyxigt att springa utan jacka i mitten av januari. Jag hade dock lite missräknat hur länge krafterna räcker när vägen består av den ena uppförsbacken efter den andra. Jag var nästan vid medvetande när jag kom tillbaka hem... Men de var det värt, för vackert var det!

Finländska tänder

Finländare har vita tänder tror italienarna efter att ha sett den här reklamen. 

Engelsk textning finns.

Vackra Siena

Om du följt mitt blogg ett tag tror jag att det inte finns någon som helst risk att du glömt hur Siena ser ut eller hur vackert jag tycker att det är. Men om du ändå mot förmodan har gjort det så är det min ära att påminna dig.

This is my Siena.

Ps. Omöjligt att avgöra vilken årstid det är från bilderna, visst? 

Jag kan dock lova att bilderna är tagna igår.

Anpassningssvårigheter

Det är nog märkligt hur man i Italien fortfarande är inne på vad jag tycker är en hösttermin efter julen. För mig innebär januari en ny kula med studierna, men här går jag i precis samma fotspår som jag gjort hela hösten. Jag kommer på mig själv att uppleva det frustrerande att "inte komma vidare".

Som bäst håller jag på och förkovrar mig i 470 sidor psykologi på stel byråkratisk italienska, för att klara examen förutsätts du kunna hela boken mer eller mindre utantill. Jag kallar det "encyklopedi-tenten", för efter den är avklarad i slutet av januari kommer jag att (måsta) vara en levande uppslagsbok i kognitiv psykologi. Fråga mig vilket namn och vilket experiment som helst och jag vet det. Förutsatt att jag fortfarande kommer ihåg de dagen efter provet, jag betvivlar det. "Meningsfullt", det är allt jag har att säga.

Jag har nog lite svårt att anpassa mig till och ännu mindre acceptera hur studierna här ser ut. Å andra sidan så var det aldrig mitt mål, mitt mål var att uppleva Italien. Och jag älskar det.

Det jag inte visste att jag behöver

Inte kan man ju åka tillbaka till Italien med en halvtom väska tyckte båda jag och min mor, så vi började rota i köksskåpen kvällen före jag skulle flyga tillbaka till Italien.

Ner i väskan slank

- knäckebröd (som för övrigt inte är gott utan smör, vilket italienarna inte använder på bröd överhuvudtaget)

- domino kex (som jag inte tycker är speciellt goda, men som min mor anser är mycket typiska för Finland)

- pepparkakor (okej, det hade jag faktiskt köpt på förhand för att ha vad jag tycker är riktigt typiska finländska kex att bjuda på)

- tacokrydda (ööh, här är random-faktorn hög. Fast å andra sidan har jag redan uttryckt min frustration över italienarnas brist på kryddor)

- naanbröd (är gott, den enda motiveringen som finns för att det hamnade i min väska)

- mysli (the one and only, finns ingen annan typ av mysli som slår denna)

- en konfektask (ingen hemma kunde tänka sig proppa i sig mera konfektpraliner, så nu är det någon i Italien som blir tvungen att göra det istället, stackrarna!)

20 dagar i Finland, del 2

Inget jullov utan fester, fina middagar och kalas.

Och mat förstås, både traditionell och mindre traditionell.

Knäck i snö

Kakmonstret inbjuden på en födelsedagsfest

Årets julklapp - en pastamaskin som blev en succé i familjen

20 dagar i Finland, del 1

Här kommer en bildresumé från mina 20 dagar i Finland.

Del 1 

Mitt första intryck av Finland var hur mysigt vi har det - både att våra hus är mysigt byggda och inredda men också hur vi utnyttjar mörkret utomhus för att göra det ännu mysigare.

Tack till alla er som förgyllt mitt jullov i Finland! Välkomna till Italien när reslusten faller in.

Vad en finländare behöver i Italien

Det som jag saknar mest i matväg i Italien är asiatisk mat. Eftersom min resväska var fullproppad med italiensk mat när jag åkte till Finland passade jag på att ta med mig asiatiska kryddor tillbaka till Italien - olika currypastor, ingefärapasta och chilisås.

Italienarna är inte speciellt förtjusta i kryddstark mat, vilket verkligen syns i deras kryddutbud. Före julen fick jag ge upp mina försök att baka pepparkakor, så nu kunde jag inte låta bli att köpa en påse med pepparkakskryddor trots att pepparkakssäsongen officiellt är förbi.

Kardemumma har jag inte heller hittat här, och det känns som att jag åtminstone en gång vill bjuda mina vänner här på vad vi finländare tycker är riktiga bullar.

I farten packade jag också ner lite grillkrydda, inte för att det är en exklusiv krydda för finländarna, men för att jag i något skede kommer att bli trött på Italiens överutbud av örtkryddor.

Att jag tycker om finländska tandborstar har jag redan nämnt (hur jag än sökt har jag inte hittat de riktiga mjuka tandborstarna i Italien) och i rent överlevnadssyfte behöver jag ha ett reflex. Att springa utan reflex längs med de smala gatorna utanför stadscentrum i ett halvskumt ljus känns onödigt våghalsigt.

Tillbaka i Siena

Både resväskan och jag kom oss hela vägen fram till Siena, trots att jag i Stockholm tvivlade att någon av oss skulle klara oss hela vägen fram enligt ursprungsplanen. En språngmarsch senare (länge sedan jag haft så hög puls, trodde jag höll på tappa medvetandet) slank jag in på planet fast övertygad om att min resväska inte har lika snabba ben som jag har. Tji fick jag, för nog var det min lila och gröna resväska som rullade rakt in i mina armar i Rom.

Väl tillbaka i Siena blev det en gourmé måltid (läs in sarkasmen) med varor jag lagrat i torrskafferiet. Däremot hade jag ganska kul åt det som jag trodde var en krossad tomat-blandning, för ut ur burken rullade hela körsbärstomater.

Finländska tandborstar

Inför morgondagens avfärd till Italien har jag bunkrat upp ett lager av min favorittandborste.

Låt äventyret fortsätta.

En vinteraktivitet

Brist på gatubelysning skrämmer inte några finländare som bestämt sig för att gå på en promenad en vinterkväll. Såhär ser det ut då. Eller rättare sagt så ser det inte ut så mycket överhuvudtaget.

Hundliv

Även om det finns vissa tendenser dom tyder på att min Italienblogg blivit en hundblogg är det inte min avsikt. Däremot får min blogg avspegla mitt djurintresse i väntan på att jag återvänder söderut.

Å andra sidan är italienarna riktiga hundälskare och jag har vant mig vid att se hundar nästan överallt i Italien (på apoteket, i matbutiken...), men det är nog en helt annan sak att ha en egen hund.

Hur gick det här till?

Han måste ha glömt bort att han inte är en katt utan en hund med en ganska stor kropp.

Sanningen om vintern

Snöns baksida

Min vintervärld

Det här är Finland - och visst är det vackert.

Unreal

Overkligt bra, speciellt sällskapet men också vintervyerna.

Omöjligt att slippa fram

Jag som tyckte italienarna hade konstiga sätt att parkera inser nu att vissa finländare inte är så mycket bättre!

God jul

Återförenade

Att komma hem

När blev mina småsyskon så här stora!?

Pepparkaksbagare

Alperna ovanifrån

Jag vaknade från en tupplur till det här:

Fyra länder på en dag

Mina vänner i Siena kunde inte tro sina öron när jag sade att jag behöver en buss- och en tågresa och två mellanlandningar med flyget för att komma hem. Själv tycker jag inte att det är så illa. Det är bara när jag jämför med mina tidigare resor som jag inser det är lite bakvänt, eftersom mina resor till Australien också haft två mellanlandningar.

Bortsett från att jag idag grälat med biljettautomater i Rom och sovit bort en stor del av min restid träffade jag i Köpenhamn två österbottningar varav den ena hade en fru som också varit på utbyte i Siena.

I Stockholm höll jag på att falla i fröjd över utbudet av svensk litteratur. Ja, för det var före jag hittade godishyllan... Godishyllan alltså, det är så här som en godishylla ska se ut!

En skrämmande observation, jag trodde att Stockholms flygplats låg alldeles intill havet, tills jag slutligen insåg att det gråa mörka inte var vatten utan SNÖ. Inte ett bra drag av en finländare.

En biljettautomat i Rom

Att allt kan hända när man reser, det borde ju inte vara någon nyhet. Fast nog känns det ju ändå ganska typiskt att små saker som inte borde krångla tar tillfället i akt.

Till exempel tyckte biljettautomaten att jag inte behövde få tillbaka någon växel efter mitt biljettinköp. Mannen i luckan var dock hjälpsam, två euro kunde jag då direkt bara jag gick hit och gjorde det där och tryckte där och bekräftade det där. Men för att få tillbaka den återstående tio euron måste jag fylla i ett formulär och vänta på att bli uppringd, ja och sen efter det tappade jag tråden.

Jag kan helt enkelt sammanfatta det med ett ord - "smidigt".

Ps. Tidigt Imorse när jag väntade på bussen sjöng fåglarna för mig. 19:e december i Italien.

Finland nästa

Ikväll säger jag hejdå till Siena och den mysiga julbelysningen för att imorgon dimpa ner i den finländska skogen. För att flyga till Kronoby-Kokkola flygplats är väl ändå nästan som att dimpa ner i skogen?

Jag undrar om jag imorgon på flygplatsen i Rom skall säga "hej jag vill flyga till Kokkola" eftersom coccola på italienska betyder att mysa. Det skulle garanterat orsaka munterhet.

Siena i julskrud

Italiens utbud på sirap

Sienas största supermarket bjuder på en sorts sirap, direkt från Kanada i en glasflaska för "endast" 5 euro.

Mössångest

I kväll blev jag påmind hur min mor brukar sucka över att jag har så svårt att hitta en mössa som jag tycker om när mina vänner fick stå ut med min beslutsångest. Men det är verkligen svårt att köpa en mössa, för oberoende hur många mössor jag provar faller de alltid i någon av de följande kategorierna:

1. Smurfkategorin. Då man känner att en blå ansiktsfärg vore det enda som skulle fullborda smurf-förvandlingne. Mössan sitter ungefär lika bra som en kockmössa.

2. Korvskinnskategorin. När mössan sitter som klistrad längs med huvudet och håret sitter som klistrat mot huvudet när huvudet benådats från mössans beröring.

3. Påskategorin. Då mössan hänger som en stor slapp påse bakpå huvudet. Lika snyggt som att ha en plastpåse på huvudet.

Och då har jag inte ens examinerat färgvalet på mössan. Men den historien lämnar jag tills en annan gång.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är ingen slump att jag har två mössor på mitt huvud. Det kanske är det enda sättet för mig bemästra mössångesten.

Vädrets överraskningar

17:e december och ett utdraget åskväder. Det känns overkligt!

Mitt sätt att göra ingenting

En riktigt härligt tom söndag. Jag har roat mig själv med att sträckläsa andra boken i triologin om The hunger games och spela ett beroendeframkallande spel på telefonen. Inte precis två aktiviteter att skriva i CV:n, men alla har vi vårt sätt att göra ingenting.

Mysigt i mörkret

... och skönhet för smaksinnet

Marknad i Siena 

betyder att jag har stoppat i mig smakprover av olika sötsaker, ost, vin, bröd, skinka och salumi om vart annat, 

allt i en stor salig blandning.

Lite regn skrämde inte bort blåsorkestern som överraskade med sin goda kondition. Deras förmåga att gå i takt med sina stycken var över det vanliga, för plötsligt satte hela samlingen iväg med snabba springsteg när de spelade en låt med högt tempo. Det skulle kanske vara något för Jeppo Ungdomsorkester?

Vad säger annars mina orkestervänner om deras klädsel? De hade en enorm fjäder på huvudet, som skulle sitta sådär lagom snett bak på huvudet.

Siena har ett oräknerligt antal julgranar. Varenda dag upptäcker jag en ny julgran i ett nytt hörn av staden. Till min glädje är alla julgranar ordentligt utsmyckade, tydligen har man här inte problem med tonåringar som roar sig med att förstöra juldekorationerna.

Ja vi hittade tyska pretzels! Jag har varit under starkt inflytande av mina tyska vänner som alla läääängtar efter sina pretzels. Inflytandet har varit så starkt att jag ett tu tre själv tror att jag är beroende av pretzels. Man blir som man umgås! Och pretzels är ju bara för goda.

Sienas specialitet att lura på turisterna, panforte. Fast den är faktiskt ganska god. Tydligen lyckades Siena lura mig med.

Bröd format till igelkottar och hjärtformade pestobröd.

Skönhet för ögat och örat

 Igår var jag på en pianokonsert. Salen var konserten hölls var otroligt vacker och musiken fascinerande. 

Lika intressant var det att se hur italienarna gör när de går på en konsert ... 

Två tyska vänner och jag

En "anspråkslös" takmålning

En annorlunda konsertupplevelse

Den här veckan har jag (äntligen) insett att det lönar sig att börja läsa de många mejlen som skickas ut via universitetet. Det damp nämligen ner ett mejl om en konserttillfälle som inkluderar alla fem sinnen. Speciellt intressant ur en blivande speciallärares synvinkel.

En intressant del av konserten var då publiken ombads sätta öronproppar i öronen och hålla ballongen i famnen. På så sätt kunde vi ta del av musiken genom de vibrationer som överfördes via ballongen. Det var faktiskt intressant, en helt ny sorts musikupplevelse.

Som följande fick vi lyssna till en berättelse med förbundna ögon. Berättelsen handlade om mat och verklighetstrogna ljud ingick. Före vi fick ta bort ögonbindeln fick vi också smaka på den rätt som tillagats. 

Det intressanta med det här inslaget var hur otroligt hjälplös (obehagligt hjälplös) jag kände mig med ögonbindel. Att förlora hörseln var inte nära på så obehagligt som att inte kunna se vad de andra gjorde. En intressant aspekt av språkinlärning.

Icke belysande formuleringar

Tillsammans har vi brottats med en omfattande tentbok den här veckan. Det behöver inte betyda att det var enkelt att diskutera bokens innehåll på italienska. När någon av oss hade fått en uppenbarelse om vad bokens byråkratiska språk faktiskt innebär i praktiken, ville man ge ett beskrivande exempel. Men lycka till med att kortfattat dra ett beskrivande exempel på italienska ...

Med andra ord, jag insåg att de där små belysande exemplen inte ligger nära till hands på italienska som gör att en annan person kan enkelt förstå hur man tänker. Ack så frustrerande.

Santa Lucia på italienskt sätt

Internet har svaret - människorna i kyrkan köade för att få sina ögon välsignade! (Se tidigare inlägg om hur italienarna firar 13 december).

Italienska högtider - 13.12

Till min stora förvåning firas Santa Lucia också i Siena! Här hölls det en marknad med lokala godsaker till hennes ära. Och den var minsann fullproppad med godsaker - socker, nötter och choklad om vartannat.

Italienarna har verkligen på klart att socker passar bra med allt, varenda tänkbar frukt och nötsort hittar man med ett "sockerskal" runt (jag kan inte hur jag än försöker komma på hur man säger "candied" på svenska, kanske någon kan hjälpa mig?).

Överlevnadsguide

för att gå på en toskansk marknad veckorna inför julen - det jag önskar att jag skulle ha vetat några timmar tidigare

Det här såldes i varje marknadsstånd:

Brigidini (se bilden till vänster) - söta "chips" med smak av anis.

Torrone (se bild här) - en sorts nougat typisk för den italienska julen

Men varför det var en enorm kö in till kyrkan, det förstår jag ännu inte. Jag måste följa strömmen för att ta reda på. När jag äntligen kom innanför tröskeln såldes det ljus och brödbitar, och de gick åt som smör i solen. Efter att ha stått och trängts en bra stund kom jag in i kyrksalen där folk delade upp sig i olika köer, en kö framför varje präst. Jag fick ingen klarhet i vilka ritualer som försegick, men skönt var det att komma ut på gatan igen efter trängseln.

Här finns ett fotogalleri från marknaden med sevärda bilder:

http://www.sienafree.it/siena/142-siena/43441-la-festa-di-santa-lucia-a-siena-fotogallery

Ett språk är mera än orden

Igår hände något som kändes stort efter en hel termin i Italien utan att ha stött på andra nordbor. Jag var på kursinformationstillfälle och professorn var en dansk kvinna som pratade vem vet hur många språk. Det måste vara ovanligt med nordbor på universitetet, för också hon kommenterade under tillfället att "ja och vi förstår varann".

Idag ska jag skriva ett mejl åt henne med några frågor. Det är dock inte så enkelt, för beroende på vilket språk jag skriver kommer jag att använda helt olika tonfall och sätt att formulera mig.

Naturligast vore det att skriva på italienska, för vi är i Italien och båda av oss talar italienska. Italienska formuleringar känns dock alldeles alldeles för stela och formella för kommunikationen mellan två nordbor.

Engelska skulle också vara ett smidigt alternativ eftersom kursen handlar om akademisk engelska. På engelska behöver jag inte vara riktigt lika stel som på italienska. Det som gör engelskan svår i det här fallet är att vi inte befinner oss i en engelskspråkig miljö varav jag har känslan av att mina formuleringar skulle vara italienska men med engelska ord.

Kvar blir det då svenska. Fördelen med svenska är att jag bäst känner till de kulturella normerna och att jag vet att två nordbor är två enkla människor utan behov av alla världens formaliteter som italienarna älskar. Men att skriva ett mejl på svenska ... känns lika konstigt som att skida i juli.