Det som från början var en fix idé om att åka till Italien för att ta reda på hur länge det tar för en vanlig dödlig människa utan språkbegåvning att lära sig ett nytt språk är nu ett äventyr med två kvarstående månader. När jag steg på flyget i Vasa i augusti hade jag två tankar i huvudet, "det här blir katastrof" och "vilken idiot kom på den här idén". Nio månader senare vet jag följande:
- Man behöver inte ha ett språköra för att lära sig ett nytt språk, med en läraktig attityd och en vanlig envishet kommer man förvånansvärt långt. Om till och med jag, som avskydde allt som hette språk fram till att jag var 20 år kan lära mig ett helt nytt språk, då är ingenting omöjligt.
- Man kommer aldrig ut ur ett äventyr den samma som man var före man steg in i äventyret. Det blir antagligen inte som du tänkt dig, men det blir garanterat inte som det var förut. Låt inte alla dina knasiga drömmar ligga på hyllan och samla damm. Att prova på är aldrig ett misslyckande.
Kan man vara förälskad i ett språk? Jag är helt galen i italienska. Det enda som skrämmer mig med att återvända norrut är hur jag kommer att klara mig utan italienska.
Bra sagt Ida. Du har funnit den motivation och intresse att lära dej nya språk som du tidigare saknade. Du har säker också lärt dej nåt av hur man ska lära ut nya språk som du har kommer att ha nytta av i framtiden. Språkundervisningen i Finland ropar efter frigörelse från grammatiken i begynnelseskedet. Din utmaning blir nu att inte lämna kärleken efter dig när du stiger på planet till Vasa. Det är jag övertygad om att du fixar. Sen finns det ju nya språk att upptäcka. Kommer du på ryskakurs i höst?
SvaraRaderaOj tack för en uppmuntrande kommentar!
RaderaHärlig attityd, Ida!
SvaraRaderaJa, det kan man :D Och det är hemskt att sedan leva utan språket och märka att det rostar. What to do?
SvaraRadera