Att vara på resande fot

Nu har jag varit i Italien i knappa två månader och tack vare mitt flitiga resande har jag hunnit vara med om det ena och det andra. Jag har lärt mig att:

En interrail tågbiljett är överskattad. För höghastighetstågen som det faktiskt lönar sig att ha en interrail biljett för, kräver både förhandsbokning och en tillmötesgående biljettförsäljare, vilket oftast inte är en realistisk kombination. Att förhandsboka en interrail resa är ta bort charmen med sättet att resa.

Så om de snabba tågen inte är ett smidigt resesätt, vad finns det då för andra alternativ? Det finns ju förstås regionaltågen, som går relativt ofta och som är förmånliga. Men att ha ett byta mellan två regionaltåg som är mindre än tio minuter är en dålig idé. Endera får du vara beredd på att du kommer att få ändra dina reseplaner eller så kan du försöka springa mellan tågen som om du hade eld i baken. Kort sagt förutsätter regionaltågen en hel del flexibilitet, improvisation och bra springskor.

Som tur finns det ju mer än höghastighetståg och regionaltåg. Det finns lokaltåg och intercity tåg. Intercity tågen har jag redan tidigare uttryckt min åsikt om, med en interrail biljett har man ingen plats vilket för mig ofta har inneburit att jag sitter i gången med min väska i famnen. Lokaltågen är ju också mysiga, speciellt när jag som idag skulle ta lokaltåget till en metrostation för att ta metron till tågstationen, men på grund av att lokaltåget var 20 minuter försenat hade jag ingen chans att hinna till mitt tåg.

Italienarna själva tycker om att köra bil. Men att köra bil här är en helt annan sak än i Finland, för så fort man far någonstans med bilen i Italien finns det konstanta problemet om man ska hitta en parkering. Jag hade svårt att tro att det skulle kunna vara så svårt att hitta en parkering som jag nu med egna ögon sett att det är.

Vad finns det kvar? Buss förstås. För de längre sträckorna krävs det förhandsbokning, men det kanske det kan vara värt. Bara man lyckas stiga av i rätt stad det vill säga! ;)