Vad innebär det att stå inför en livsförändring, det är vad jag just nu går och funderar på. Tanken är inte framtvingad, igår överraskade jag mig själv att få full pott i min sista tent i Italien, och nu har jag exakt två veckor kvar av att det som skulle bli mitt år i Italien.
Idag hittade jag instruktionspappren jag lusläste om och om igen före jag åkte iväg till i Italien i höstas. När jag läste de välbekanta raderna ännu en gång mindes jag tydligt hur omvälvande det kändes att bryta upp från det välbekanta livet i Finland och kasta mig in i det okända. Precis samma känsla har jag nu, bara i motsatt riktning. Det är nu dags att avrunda det här kapitlet och börja skriva på ett nytt. Det känns precis lika roligt som att gå till tandläkaren när man har tandläkarskräck, samtidigt som man inser att det är för ett bra syfte och att smärtan bleknar i jämförelse med nyttan av besöket.
Men att avsluta ett kapitel och börja på något nytt, det tror jag är en tid för tacksamhet för det som varit och tilltro för det som komma skall. Jag tvivlar inte en sekund på att nya äventyr väntar runt hörnet, och att de kommer att flätas samman med de äventyr som det redan står skrivna om i min bok.
Dessutom slog det mig igår att när jag kom till Italien i augusti kunde jag precis lika mycket italienska som jag nu kan tyska. Tanken ligger redan och gror ... kanske jag borde ... kanske ... ja för nu vet jag ju att det går att lära sig ett nytt språk. Det går. Det går!
Med den insikten känns det spännande att börja på ett nytt kapitel. För det jag har lärt mig kommer att prägla det som komma skall.
