Myror går också framåt

Idag kände jag att jag tagit ett stort steg framåt i min språkförståelse. När jag pluggade inför min psykologi examen hände det sig flera gånger att jag läste en mening och förstod nästan direkt vad den innebar. Det hände så pass ofta som ungefär var tredje-var fjärde mening. Det är trots det en utmanande läsning, kursboken har 470 sidor. Jag lovar, det är många meningar.

Notera att det är en skillnad mellan att förstå vad en mening betyder och att förstå vad den den innebär. Det spelar ingen roll att jag kan alla orden som är uppradade efter varandra om jag inte får ut vad kombinationen av dem har för innebörd.

Jag går med myrsteg framåt. Skam den som ger sig.

En födelsedagsfest utan paraplyn

Fyra personer ryms under ett paraply. Det går ... nästan. 

Bara man går med pyttesteg och högt ropar till när man skuffats utanför paraplytaket. 

Längtan efter rättvisa

Idag frågade jag ut några italienare om hur de studerar inför en examen. Svaret jag fick sades med en alldeles självklart tonfall
"Jag börjar 20-30 dagar före examen, jag studerar varje dag också på veckosluten och håller på precis hela dagen".

En sak som jag verkligen uppskattar med det finländska universitetssystemet är att en av huvudingredienserna är rättvisa. Man vet inte nog att uppskatta det när saker och ting går rätt till, men när rättvisa inte är ett självklart koncept inser man hur mycket man saknar det. Här, fastän man pluggat precis hela månaden, kan saker och ting falla på det mest banala detaljer, som att professorn helt enkelt inte har lust att låta dig slippa igenom examen. Jag avskyr orättvisa!

Ju mera jag ser, upplever och får höra om det italienska universitetssystemet, desto mer uppskattar jag mina studier i Finland. Kanske är det en kliché, men det är sant. Jag önskar jag kunde bjuda in alla italienare till ett rättvist studiesystem i Finland, det är de värda.

Bra kaffesällskap

Dagens insikt

Varför fundera på vad man tror att andra människor tycker om en när andra människor sällan bemödar sig om fundera om de tycker något. Som till exempel han servitrisen som inte brydde sig om fastän vi bröt mot alla cafeets regler och glatt hälsade "ciao ciao belle" när vi gick.

En port och några duvor

Det låter inte som en speciellt fantastisk syn, men det var så fint så jag måste avbryta färden för att njuta av det jag såg.

Ser du duvan?

20 dagar i Finland, sista delen

 

   

Livet lär mig att det är

MÄNNISKORNA

som gör platsen.

Vintervyer utanför Siena

Med springskorna på fötter och kameran fastspänd i bältet begav jag mig idag ut ur staden för att upptäcka Toscana en relativt varm vinterdag. Åtminstone känns det för en finländare lyxigt att springa utan jacka i mitten av januari. Jag hade dock lite missräknat hur länge krafterna räcker när vägen består av den ena uppförsbacken efter den andra. Jag var nästan vid medvetande när jag kom tillbaka hem... Men de var det värt, för vackert var det!

Finländska tänder

Finländare har vita tänder tror italienarna efter att ha sett den här reklamen. 

Engelsk textning finns.

Vackra Siena

Om du följt mitt blogg ett tag tror jag att det inte finns någon som helst risk att du glömt hur Siena ser ut eller hur vackert jag tycker att det är. Men om du ändå mot förmodan har gjort det så är det min ära att påminna dig.

This is my Siena.

Ps. Omöjligt att avgöra vilken årstid det är från bilderna, visst? 

Jag kan dock lova att bilderna är tagna igår.

Anpassningssvårigheter

Det är nog märkligt hur man i Italien fortfarande är inne på vad jag tycker är en hösttermin efter julen. För mig innebär januari en ny kula med studierna, men här går jag i precis samma fotspår som jag gjort hela hösten. Jag kommer på mig själv att uppleva det frustrerande att "inte komma vidare".

Som bäst håller jag på och förkovrar mig i 470 sidor psykologi på stel byråkratisk italienska, för att klara examen förutsätts du kunna hela boken mer eller mindre utantill. Jag kallar det "encyklopedi-tenten", för efter den är avklarad i slutet av januari kommer jag att (måsta) vara en levande uppslagsbok i kognitiv psykologi. Fråga mig vilket namn och vilket experiment som helst och jag vet det. Förutsatt att jag fortfarande kommer ihåg de dagen efter provet, jag betvivlar det. "Meningsfullt", det är allt jag har att säga.

Jag har nog lite svårt att anpassa mig till och ännu mindre acceptera hur studierna här ser ut. Å andra sidan så var det aldrig mitt mål, mitt mål var att uppleva Italien. Och jag älskar det.

Det jag inte visste att jag behöver

Inte kan man ju åka tillbaka till Italien med en halvtom väska tyckte båda jag och min mor, så vi började rota i köksskåpen kvällen före jag skulle flyga tillbaka till Italien.

Ner i väskan slank

- knäckebröd (som för övrigt inte är gott utan smör, vilket italienarna inte använder på bröd överhuvudtaget)

- domino kex (som jag inte tycker är speciellt goda, men som min mor anser är mycket typiska för Finland)

- pepparkakor (okej, det hade jag faktiskt köpt på förhand för att ha vad jag tycker är riktigt typiska finländska kex att bjuda på)

- tacokrydda (ööh, här är random-faktorn hög. Fast å andra sidan har jag redan uttryckt min frustration över italienarnas brist på kryddor)

- naanbröd (är gott, den enda motiveringen som finns för att det hamnade i min väska)

- mysli (the one and only, finns ingen annan typ av mysli som slår denna)

- en konfektask (ingen hemma kunde tänka sig proppa i sig mera konfektpraliner, så nu är det någon i Italien som blir tvungen att göra det istället, stackrarna!)

20 dagar i Finland, del 2

Inget jullov utan fester, fina middagar och kalas.

Och mat förstås, både traditionell och mindre traditionell.

Knäck i snö

Kakmonstret inbjuden på en födelsedagsfest

Årets julklapp - en pastamaskin som blev en succé i familjen

20 dagar i Finland, del 1

Här kommer en bildresumé från mina 20 dagar i Finland.

Del 1 

Mitt första intryck av Finland var hur mysigt vi har det - både att våra hus är mysigt byggda och inredda men också hur vi utnyttjar mörkret utomhus för att göra det ännu mysigare.

Tack till alla er som förgyllt mitt jullov i Finland! Välkomna till Italien när reslusten faller in.

Vad en finländare behöver i Italien

Det som jag saknar mest i matväg i Italien är asiatisk mat. Eftersom min resväska var fullproppad med italiensk mat när jag åkte till Finland passade jag på att ta med mig asiatiska kryddor tillbaka till Italien - olika currypastor, ingefärapasta och chilisås.

Italienarna är inte speciellt förtjusta i kryddstark mat, vilket verkligen syns i deras kryddutbud. Före julen fick jag ge upp mina försök att baka pepparkakor, så nu kunde jag inte låta bli att köpa en påse med pepparkakskryddor trots att pepparkakssäsongen officiellt är förbi.

Kardemumma har jag inte heller hittat här, och det känns som att jag åtminstone en gång vill bjuda mina vänner här på vad vi finländare tycker är riktiga bullar.

I farten packade jag också ner lite grillkrydda, inte för att det är en exklusiv krydda för finländarna, men för att jag i något skede kommer att bli trött på Italiens överutbud av örtkryddor.

Att jag tycker om finländska tandborstar har jag redan nämnt (hur jag än sökt har jag inte hittat de riktiga mjuka tandborstarna i Italien) och i rent överlevnadssyfte behöver jag ha ett reflex. Att springa utan reflex längs med de smala gatorna utanför stadscentrum i ett halvskumt ljus känns onödigt våghalsigt.

Tillbaka i Siena

Både resväskan och jag kom oss hela vägen fram till Siena, trots att jag i Stockholm tvivlade att någon av oss skulle klara oss hela vägen fram enligt ursprungsplanen. En språngmarsch senare (länge sedan jag haft så hög puls, trodde jag höll på tappa medvetandet) slank jag in på planet fast övertygad om att min resväska inte har lika snabba ben som jag har. Tji fick jag, för nog var det min lila och gröna resväska som rullade rakt in i mina armar i Rom.

Väl tillbaka i Siena blev det en gourmé måltid (läs in sarkasmen) med varor jag lagrat i torrskafferiet. Däremot hade jag ganska kul åt det som jag trodde var en krossad tomat-blandning, för ut ur burken rullade hela körsbärstomater.

Finländska tandborstar

Inför morgondagens avfärd till Italien har jag bunkrat upp ett lager av min favorittandborste.

Låt äventyret fortsätta.

En vinteraktivitet

Brist på gatubelysning skrämmer inte några finländare som bestämt sig för att gå på en promenad en vinterkväll. Såhär ser det ut då. Eller rättare sagt så ser det inte ut så mycket överhuvudtaget.

Hundliv

Även om det finns vissa tendenser dom tyder på att min Italienblogg blivit en hundblogg är det inte min avsikt. Däremot får min blogg avspegla mitt djurintresse i väntan på att jag återvänder söderut.

Å andra sidan är italienarna riktiga hundälskare och jag har vant mig vid att se hundar nästan överallt i Italien (på apoteket, i matbutiken...), men det är nog en helt annan sak att ha en egen hund.

Hur gick det här till?

Han måste ha glömt bort att han inte är en katt utan en hund med en ganska stor kropp.

Sanningen om vintern

Snöns baksida