Cinque terre

Åtta timmar, en miljon trappsteg, 210 bilder på kameran, en lustig solbränna och många liter vatten senare .. har jag sett alla fem byarna i Cinque terre. Imorse tog jag tåget till byn längst bort, och gick sedan hela vägen tillbaka. Det skulle inte ha varit ett så långt projekt om inte en av sträckorna var stängd så jag fick ta en "genväg" upp på ett berg.

Det var en helt helt underbar vandring. Det är så otroligt vackert här! Och jag hittade världens bästa glass. Efter 1,5 månad i Italien slår den här glassen all glass jag ätit hittills.

Då man inte vill tjuvlyssna

 Via dell’Amore (kärlekens väg) är en helt underbar promenad längs med klipporna som stupar ner i det turkosblåa vattnet utanför Riomaggiore i Cinque Terre, Italien. Vägen är kantad med olika kärleksbevis som folk lämnat efter sig. Just därför var det så typiskt att jag hamnade att gå bakom ett svenskt par som hade ett seriöst gräl. Jag försökte spurta förbi dem, men deras röster var omöjliga att ignorera.

OM man måste gräla när man går längs med en väg som är känd för sin romantiska stämning, då kan man väl ändå gräla om något konkret. Deras gräl var något av det mest flummiga samtal jag någonsin hört. Jag lyckades hålla mig från att vända mig om och be dem ge ett konkret exempel på vad de menade istället för att prata om hur den andra personen i allmänhet alltid gör.

Några bilder från Via dell'Amore:

Riomaggiore, Cinque Terre i Ligurien

 

En bildbomb från Montefalco

Barnkalas

Häromdagen skrev jag om hur ovant det är för mig att se barn leka sent på kvällen. Ikväll gick jag förbi ett barnkalas på ett litet torg i Riomaggiore. Det var ett tre års-kalas klockan nio på kvällen.

Måndag

Idag anlände jag i Cinque Terre. Helt otroligt vackert!

Monte Castello

Todi

Florence

Tågtidtabellerna gjorde att jag gav Florence en ny chans, och upptäckte då hur mycket jag gillar den här aspekten av staden.

Kulturskillnad

I Italien klockan halv tolv på natten ser man barn under skolåldern leka medan föräldrarna äter. Jag som trodde att alla småbarn gick och lade sig efter bolibompa ...

Tillbaka i Italien

Jag saknade Italien och bestämde mig för att återvända, även om det är bara för några dagar. Glad var jag att upptäcka att jag inte glömt den italienska jag kan efter fem dagar utanför Italien.

Att sitta på ett nattåg

Man har inte levt på riktigt förrän man provat att åkt nattåg med bara en sittplats tänkte jag då jag bokade tågbiljetten tillbaka till Italien i förrgår. Jag hade förväntat mig att det skulle bli en hopplös natt, men till min förvåning var det inte alls så hemskt. Värre var det för den amerikanska familjen som delade min sittkupé, stackarna var inte alls vana att åka tåg, så de trodde att wc:n som faktiskt var ganska fresh var något av det värsta som de sett.

Oväntat möte

Stuttgart är en stad i storlek med Helsingfors, men idag när vi var på stan träffade vi helt oväntat på en bekant!

Mumin

En bit av Finland i Tyskland hittar man i lägenheten hos en halvfinländsk tysk tjej. Det är så kul att upptäcka vilka bitar av Finland som hon samlat på sig.

Natt i Stuttgart

Stuttgart, Tyskland

157 meter

En rolig återförening

Ser du vad jag såg?

Vänner i Bern

Dog, alla schweizares spel. Jag har ännu inte träffat en person i Schweiz som inte tycker om att spela det. Passligt nog var vi fyra ivriga spelare som sammanstralades igar, sa det var Dog som gällde hela kvallen.

Bern, Schweiz

Gamla stan

Sommartid kan man aka med gummibat längs med floden

Reunion i Bern

Stadens symbol, björnen, representeras av fyra björnar mitt i stadskärnan

Tycker man om djur är det svart att inte tycka om de mysiga bjornarna

Schweiz

Man vet att man är i Schweiz när man ser möts av det här i tamburen 

Milano

 Igår kväll hade jag kollat in tågbiljetter till en det ena och än det andra stället, först imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att packa min väska och fara till Bern i Schweiz. Riktigt så enkelt var det inte, för vill man njuta förmånen av att använda höghastighetståg finns det en överhängande risk att de är fullbokade. Så var fallet idag. Därför fick jag förmånen att stifta bekantskap med Milano, som jag hittills bara sett tågstationen av i flera repriser.

Eftersom det rundturen i Milano var helt oplanerad var jag helt oförberedd på vad staden har att erbjuda annat än dyra kläder, vilket inte precis intresserar en studerande som lever ur sin ryggsäck. Som tur var köpte jag en karta över staden, vilket annars är lite mot mina principer (istället brukar jag låna andras kartor eller ta en bild av en allmän karta, är man snål så får man också lida lite). För trots att tågstationen ligger i centrum gick jag 20 minuter förrän jag såg den första (och enda) skylten som visade mot stadskärnan. Det var en märklig upplevelse, nästan alla butiker längs med den enorma huvudgatan var stängda, och inte en turist syntes till.

När jag hunnit ge upp hoppet åtminstone två gånger om att någonsin hitta domkyrkan möts jag plötsligt av två köer, en lite kortare kö som gick till den enda öppna glassbutiken (en - i Milano!?) och en annan, helt extremt lång kö som jag följde i flera kvarter fram till domkyrkan. Det var en så sjukt lång kö att jag aldrig sett något liknande. Kön ringlade sig fram och tillbaka, kors och tvärs över torget utanför domkyrkan. Det var nästan omöjligt att ta sig genom de väggar av människor som kön utgjorde.

Jag var alltså inte särskilt imponerad, varken av staden, människorna (eller bristen på människor), eller utbudet av caféer (såg inte ett enda öppet café då jag gick de 30 minutrarna från tågstationen till stadskärnan).

Det som räddade mitt Milano besök var absolut hundparken som jag hittade på vägen tillbaka till tågstationen. Den var alldeles full med hundar som var okopplade och människor som umgicks. Jag lämnade alltså Milano med ett leende på läpparna ... Italienarna är verkligen riktiga hundmänniskor.

Hundarna - djurvännens höjdpunkt i Milano