Schweiz

Man vet att man är i Schweiz när man ser möts av det här i tamburen 

Milano

 Igår kväll hade jag kollat in tågbiljetter till en det ena och än det andra stället, först imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att packa min väska och fara till Bern i Schweiz. Riktigt så enkelt var det inte, för vill man njuta förmånen av att använda höghastighetståg finns det en överhängande risk att de är fullbokade. Så var fallet idag. Därför fick jag förmånen att stifta bekantskap med Milano, som jag hittills bara sett tågstationen av i flera repriser.

Eftersom det rundturen i Milano var helt oplanerad var jag helt oförberedd på vad staden har att erbjuda annat än dyra kläder, vilket inte precis intresserar en studerande som lever ur sin ryggsäck. Som tur var köpte jag en karta över staden, vilket annars är lite mot mina principer (istället brukar jag låna andras kartor eller ta en bild av en allmän karta, är man snål så får man också lida lite). För trots att tågstationen ligger i centrum gick jag 20 minuter förrän jag såg den första (och enda) skylten som visade mot stadskärnan. Det var en märklig upplevelse, nästan alla butiker längs med den enorma huvudgatan var stängda, och inte en turist syntes till.

När jag hunnit ge upp hoppet åtminstone två gånger om att någonsin hitta domkyrkan möts jag plötsligt av två köer, en lite kortare kö som gick till den enda öppna glassbutiken (en - i Milano!?) och en annan, helt extremt lång kö som jag följde i flera kvarter fram till domkyrkan. Det var en så sjukt lång kö att jag aldrig sett något liknande. Kön ringlade sig fram och tillbaka, kors och tvärs över torget utanför domkyrkan. Det var nästan omöjligt att ta sig genom de väggar av människor som kön utgjorde.

Jag var alltså inte särskilt imponerad, varken av staden, människorna (eller bristen på människor), eller utbudet av caféer (såg inte ett enda öppet café då jag gick de 30 minutrarna från tågstationen till stadskärnan).

Det som räddade mitt Milano besök var absolut hundparken som jag hittade på vägen tillbaka till tågstationen. Den var alldeles full med hundar som var okopplade och människor som umgicks. Jag lämnade alltså Milano med ett leende på läpparna ... Italienarna är verkligen riktiga hundmänniskor.

Hundarna - djurvännens höjdpunkt i Milano

Meterpizza

Nu snackar vi METERpizza

San Gimignano, Toscana

En stad känd för sina många klocktorn

De 13 klocktornen var imponerade, även om de ursprungligen var 72 st.

En vacker dörrklocka.
Ringen är förstås till för att du skall kunna binda din häst.

San  Gimignano är känt för sitt vin, så vinprovning var på sin plats

Lucca, Toscana

Idag var jag till Lucca, en stad som strax utanför Pisa, som är omgiven av en intakt stadsmur. Stadsmuren var förrädisk, den såg likadan ut hela varvet runt staden, så jag gick vilse mer än en gång. Jag kan inte skylda bara på muren, för nästan varje gång efter att jag gått in i en affär hade jag tappat riktningen när jag kom ut igen. Med andra ord såg jag samma gata x-antal gånger, så många gånger att det till slut blev riktigt pinsamt att igen gå förbi den där samma försäljaren.

Medan jag stod och väntade ut regnet såg jag några träd uppe på ett torn (se bild nedan). När regnet avtagit tog jag sikte på träden och började gå, och hittade ett vackert torn med en fin utsikt över stad. Uppe på tornet växte det faktiskt 4-5 träd.

Träd ovanför hustaken

Stadsmuren

Staden hade ett helt fantastiskt vackert torg som var omöjligt att få en bra bild på, men här är en lånad bild för att kunna dela med mig av känslan som präglar Lucca:

Soligt i Pisa

En till bild på tornet .. Man kan inte få nog av det.

Pisa, Toscana

Språkkurs avklarad (puh)

Lägenhet hittad (tjoho)

Nu, nu skall jag backpacka i några veckor. Imorse bestämde jag mig för att börja resan i Pisa.

Tornet i Pisa som verkligen lutar. Jag hade inte förväntat mig att det faktiskt skulle luta så mycket som det gör.

Det finns mera än ett lutande torn i Pisa

När regnet ställer till det

Tredje gången det regnar i Siena på en månad är morgonen då 200 studeranden skall ta sitt pick och pack och dra vidare. Låt mig säga såhär, det var många våta kappsäckar den morgonen. Det störtregnade hela förmiddagen.

Med min tältliknande outfit var båda jag och min väska torr. Jag skrattade gott åt hur jag såg ut, medan mina våta medstuderanden kallade mig för ett proffs.

Busstationen var översvämmade. De som hade rullväskor som var relativt torra, var inte längre torra efter att ha blivit dragna genom vattnet.

Glass i stora lass

Efter en månad i Italien har jag nya favoritsorter - ananas, persika och vattenmelonglass.

Ett brytningsskede

Under kan ske - jag är godkänd i kursen! Glädjen är stor! :) Den här veckans tenter har verkligen varit en anspänning, jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna komma igenom tenterna för B2 examen i italienska. Idag kunde jag börja känna igen "gamla Ida", borta är den som gått med en knut i magen (och munnen - en knut i magen påverkar tydligen också munnen).

Nu är klockan 3:15 på natten, jag har just kommit hem tillbaka till kaoset i mitt rum. Imorgon bitti skall vi checka ut från internatet. Först gäller det bara att sova lite, och sen packa. Och bestämma sig vart jag skall åka imorgon, jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag gör eller vart jag far imorgon. Det känns som ett roligt äventyr! (Och som att jag verkligen borde ta mig tid för att fundera vad jag vill).

En sak är i alla fall säkert, jag kommer inte att sakna internatet. Det är otroligt hur man kan vänja sig att leva i smuts i en månad, men nu får det nog vara nog.

Att inte veta

Hm. Två nätter kvar av språkkursen, sen har jag absolut inga planer och inget boende. Det betyder att jag har ingen aning vad jag kommer att göra om drygt ett dygn. Synd att jag har så lite tid för att planera, för sådana äventyr som detta är sällsynta! :)

Att inte vara ensam

Det finns dagar då man plötsligt stannar upp och inser hur tacksam man är över att man har vänner.

Sedan finns det andra dagar då man gör sitt bästa för att hjälpa en vän, men lyckas istället göra situationen värre. Visst vore ändå livet ganska trist och förutsägbart utan relationer ... 

Den som söker ett äventyr, har äventyret så långt borta som avståndet till närmaste granne.

Todi, Umbrien

Att ramla i sin egen grop

Jag håller på att intala mig själv att det inte är hela världen fastän jag högst antagligen kommer att bli underkänd i morgondagens språkprov. Vem bryr sig om sex studiepoäng, egentligen ... Det borde åtminstone inte jag göra som inte ens har nytta av studiepoängen i min examen. Däremot får självförtroendet sig en ordentlig törn när jag inser att jag tillåtit mig själv att läsa språket på en nivå som jag inte når upp till.

Jag får försöka acceptera att optimisten i mig har grävt en grop framför min fötter, men att man med gott humör kan fortsätta vandringen även om jag har lite mull i fickorna.

Kaffe

Vad mera kan man säga, kaffe .. italienskt kaffe.

Och priset då? Cirka en euro.

Orbetello, Toscana

Man vet att man är i Italien då en dag på stranden bjuder på utsikt över två antika slott uppe på kullarna

Italienare

En av de många sakerna som gör att jag tycker om italienare - idag stannade busschauffören för en familj med många barn som stod och väntade på att korsa vägen. Jag satt längst fram och bevittnade konversationen mellan busschauffören, bussens guide och familjen på gatan, som mest bestod av gester (att italienarna gestikulerar mycket är inte en myt!).

Busschauffören stannar den fullastade bussen medan mamman i familjen desperat försöker samla alla sina barn och tillhörigheter för att äntligen få korsa vägen. Busschauffören vevar ner fönstret för att upplysa familjen om att en motorcykel håller på att köra om den stillastående bussen. Mamman ler lättat och lyckas ta halva gänget över vägen. Kvar står mormor med en kille i treårsålder som vägrar gå över vägen, hon drar och drar i killens hand som vägrar följa med. Ni skulle ha hört busschauffören och guiden gemensamt instämma (och gestikulera) åt mamman något i stil med "nämen killens kramdjur ligger ju på kvar på gatan". Mormoderna föstår gesterna från bussen, och killen följer lydighet med henne när kramdjuret är i tryggt förvar.

Att söka lägenhet i Italien, del 4

Att förstå vad den andra personen säger var mitt kriterium för att hitta en lägenhet för en vecka sedan. Efter att ha sett två lägenheter och haft otaliga telefonsamtal på italienska har jag det kriteriet fått nya dimensioner, välbehövliga sådana. Okej, det räcker inte med att jag förstår vad personen säger, jag måste gilla lägenheten också. Fastän det kostar mig hela mitt självförtroende. Å andra sidan, idag gjorde jag mitt första trevande försök att säga någonting roligt på italienska, på telefonen ännu till.

En bit av Turkiet

På min språkkurs finns det flera turkar. Jag gillar dem verkligen, de är otroligt trevliga och experter på att vara gästfria. Som pricken på i trodde en dam på bussen idag utgående från mitt utseende att jag kommer från Turkiet. Det är definitivt ett land och en kultur som intresserar mig och som jag skulle vilja göra en djupdykning i.

Ännu lite mera Palio

Okej, sista gången jag laddar upp bilder från Palio,  jag lovar. Men jag tycker bara det är så intressant att följa med de lokala traditionerna, vilket märks i det jag skriver och säger!

En häst som blir välsignad inför att loppet

Stadsbo klädd utgående från sin stadsdel