Milano

 Igår kväll hade jag kollat in tågbiljetter till en det ena och än det andra stället, först imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att packa min väska och fara till Bern i Schweiz. Riktigt så enkelt var det inte, för vill man njuta förmånen av att använda höghastighetståg finns det en överhängande risk att de är fullbokade. Så var fallet idag. Därför fick jag förmånen att stifta bekantskap med Milano, som jag hittills bara sett tågstationen av i flera repriser.

Eftersom det rundturen i Milano var helt oplanerad var jag helt oförberedd på vad staden har att erbjuda annat än dyra kläder, vilket inte precis intresserar en studerande som lever ur sin ryggsäck. Som tur var köpte jag en karta över staden, vilket annars är lite mot mina principer (istället brukar jag låna andras kartor eller ta en bild av en allmän karta, är man snål så får man också lida lite). För trots att tågstationen ligger i centrum gick jag 20 minuter förrän jag såg den första (och enda) skylten som visade mot stadskärnan. Det var en märklig upplevelse, nästan alla butiker längs med den enorma huvudgatan var stängda, och inte en turist syntes till.

När jag hunnit ge upp hoppet åtminstone två gånger om att någonsin hitta domkyrkan möts jag plötsligt av två köer, en lite kortare kö som gick till den enda öppna glassbutiken (en - i Milano!?) och en annan, helt extremt lång kö som jag följde i flera kvarter fram till domkyrkan. Det var en så sjukt lång kö att jag aldrig sett något liknande. Kön ringlade sig fram och tillbaka, kors och tvärs över torget utanför domkyrkan. Det var nästan omöjligt att ta sig genom de väggar av människor som kön utgjorde.

Jag var alltså inte särskilt imponerad, varken av staden, människorna (eller bristen på människor), eller utbudet av caféer (såg inte ett enda öppet café då jag gick de 30 minutrarna från tågstationen till stadskärnan).

Det som räddade mitt Milano besök var absolut hundparken som jag hittade på vägen tillbaka till tågstationen. Den var alldeles full med hundar som var okopplade och människor som umgicks. Jag lämnade alltså Milano med ett leende på läpparna ... Italienarna är verkligen riktiga hundmänniskor.

Hundarna - djurvännens höjdpunkt i Milano

Meterpizza

Nu snackar vi METERpizza

San Gimignano, Toscana

En stad känd för sina många klocktorn

De 13 klocktornen var imponerade, även om de ursprungligen var 72 st.

En vacker dörrklocka.
Ringen är förstås till för att du skall kunna binda din häst.

San  Gimignano är känt för sitt vin, så vinprovning var på sin plats

Lucca, Toscana

Idag var jag till Lucca, en stad som strax utanför Pisa, som är omgiven av en intakt stadsmur. Stadsmuren var förrädisk, den såg likadan ut hela varvet runt staden, så jag gick vilse mer än en gång. Jag kan inte skylda bara på muren, för nästan varje gång efter att jag gått in i en affär hade jag tappat riktningen när jag kom ut igen. Med andra ord såg jag samma gata x-antal gånger, så många gånger att det till slut blev riktigt pinsamt att igen gå förbi den där samma försäljaren.

Medan jag stod och väntade ut regnet såg jag några träd uppe på ett torn (se bild nedan). När regnet avtagit tog jag sikte på träden och började gå, och hittade ett vackert torn med en fin utsikt över stad. Uppe på tornet växte det faktiskt 4-5 träd.

Träd ovanför hustaken

Stadsmuren

Staden hade ett helt fantastiskt vackert torg som var omöjligt att få en bra bild på, men här är en lånad bild för att kunna dela med mig av känslan som präglar Lucca:

Soligt i Pisa

En till bild på tornet .. Man kan inte få nog av det.

Pisa, Toscana

Språkkurs avklarad (puh)

Lägenhet hittad (tjoho)

Nu, nu skall jag backpacka i några veckor. Imorse bestämde jag mig för att börja resan i Pisa.

Tornet i Pisa som verkligen lutar. Jag hade inte förväntat mig att det faktiskt skulle luta så mycket som det gör.

Det finns mera än ett lutande torn i Pisa

När regnet ställer till det

Tredje gången det regnar i Siena på en månad är morgonen då 200 studeranden skall ta sitt pick och pack och dra vidare. Låt mig säga såhär, det var många våta kappsäckar den morgonen. Det störtregnade hela förmiddagen.

Med min tältliknande outfit var båda jag och min väska torr. Jag skrattade gott åt hur jag såg ut, medan mina våta medstuderanden kallade mig för ett proffs.

Busstationen var översvämmade. De som hade rullväskor som var relativt torra, var inte längre torra efter att ha blivit dragna genom vattnet.

Glass i stora lass

Efter en månad i Italien har jag nya favoritsorter - ananas, persika och vattenmelonglass.

Ett brytningsskede

Under kan ske - jag är godkänd i kursen! Glädjen är stor! :) Den här veckans tenter har verkligen varit en anspänning, jag trodde verkligen inte att jag skulle kunna komma igenom tenterna för B2 examen i italienska. Idag kunde jag börja känna igen "gamla Ida", borta är den som gått med en knut i magen (och munnen - en knut i magen påverkar tydligen också munnen).

Nu är klockan 3:15 på natten, jag har just kommit hem tillbaka till kaoset i mitt rum. Imorgon bitti skall vi checka ut från internatet. Först gäller det bara att sova lite, och sen packa. Och bestämma sig vart jag skall åka imorgon, jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag gör eller vart jag far imorgon. Det känns som ett roligt äventyr! (Och som att jag verkligen borde ta mig tid för att fundera vad jag vill).

En sak är i alla fall säkert, jag kommer inte att sakna internatet. Det är otroligt hur man kan vänja sig att leva i smuts i en månad, men nu får det nog vara nog.

Att inte veta

Hm. Två nätter kvar av språkkursen, sen har jag absolut inga planer och inget boende. Det betyder att jag har ingen aning vad jag kommer att göra om drygt ett dygn. Synd att jag har så lite tid för att planera, för sådana äventyr som detta är sällsynta! :)

Att inte vara ensam

Det finns dagar då man plötsligt stannar upp och inser hur tacksam man är över att man har vänner.

Sedan finns det andra dagar då man gör sitt bästa för att hjälpa en vän, men lyckas istället göra situationen värre. Visst vore ändå livet ganska trist och förutsägbart utan relationer ... 

Den som söker ett äventyr, har äventyret så långt borta som avståndet till närmaste granne.

Todi, Umbrien

Att ramla i sin egen grop

Jag håller på att intala mig själv att det inte är hela världen fastän jag högst antagligen kommer att bli underkänd i morgondagens språkprov. Vem bryr sig om sex studiepoäng, egentligen ... Det borde åtminstone inte jag göra som inte ens har nytta av studiepoängen i min examen. Däremot får självförtroendet sig en ordentlig törn när jag inser att jag tillåtit mig själv att läsa språket på en nivå som jag inte når upp till.

Jag får försöka acceptera att optimisten i mig har grävt en grop framför min fötter, men att man med gott humör kan fortsätta vandringen även om jag har lite mull i fickorna.

Kaffe

Vad mera kan man säga, kaffe .. italienskt kaffe.

Och priset då? Cirka en euro.

Orbetello, Toscana

Man vet att man är i Italien då en dag på stranden bjuder på utsikt över två antika slott uppe på kullarna

Italienare

En av de många sakerna som gör att jag tycker om italienare - idag stannade busschauffören för en familj med många barn som stod och väntade på att korsa vägen. Jag satt längst fram och bevittnade konversationen mellan busschauffören, bussens guide och familjen på gatan, som mest bestod av gester (att italienarna gestikulerar mycket är inte en myt!).

Busschauffören stannar den fullastade bussen medan mamman i familjen desperat försöker samla alla sina barn och tillhörigheter för att äntligen få korsa vägen. Busschauffören vevar ner fönstret för att upplysa familjen om att en motorcykel håller på att köra om den stillastående bussen. Mamman ler lättat och lyckas ta halva gänget över vägen. Kvar står mormor med en kille i treårsålder som vägrar gå över vägen, hon drar och drar i killens hand som vägrar följa med. Ni skulle ha hört busschauffören och guiden gemensamt instämma (och gestikulera) åt mamman något i stil med "nämen killens kramdjur ligger ju på kvar på gatan". Mormoderna föstår gesterna från bussen, och killen följer lydighet med henne när kramdjuret är i tryggt förvar.

Att söka lägenhet i Italien, del 4

Att förstå vad den andra personen säger var mitt kriterium för att hitta en lägenhet för en vecka sedan. Efter att ha sett två lägenheter och haft otaliga telefonsamtal på italienska har jag det kriteriet fått nya dimensioner, välbehövliga sådana. Okej, det räcker inte med att jag förstår vad personen säger, jag måste gilla lägenheten också. Fastän det kostar mig hela mitt självförtroende. Å andra sidan, idag gjorde jag mitt första trevande försök att säga någonting roligt på italienska, på telefonen ännu till.

En bit av Turkiet

På min språkkurs finns det flera turkar. Jag gillar dem verkligen, de är otroligt trevliga och experter på att vara gästfria. Som pricken på i trodde en dam på bussen idag utgående från mitt utseende att jag kommer från Turkiet. Det är definitivt ett land och en kultur som intresserar mig och som jag skulle vilja göra en djupdykning i.

Ännu lite mera Palio

Okej, sista gången jag laddar upp bilder från Palio,  jag lovar. Men jag tycker bara det är så intressant att följa med de lokala traditionerna, vilket märks i det jag skriver och säger!

En häst som blir välsignad inför att loppet

Stadsbo klädd utgående från sin stadsdel

Orvieto, Umbrien

Vädret

Jag är nog lite förvånad själv, att jag inte nämnt vädret en enda gång sedan jag började blogga. Efter att ha jobbat med äldre människor brukar jag vara lite för bra på att prata om vädret.

I alla fall, här är vädret klockan 22.30 en onsdagskväll. På dagarna har vi haft ca 40° i skuggan. Det bästa med värmen är att man måste ta sig an en lugnar livsstil. Det gillar jag. Ingen vits att stressa, inget blir bättre av det när det är varmt ...

Jag hinner dock inte njuta så mycket av värmen, vi har lektioner från klockan 8.30 på morgonen till klockan 18.30 på kvällen. Det är minsann en ordentlig dos undervisning per dag, speciellt då allt går på italienska!

Ännu några bilder från Palio

Flaggorna som representerar deltagarna i Paliot 

Ivriga fans som säkrar sig en plats intill staket i den stekheta solen
sex timmar före racet börjar

Att söka lägenhet i Italien, del 3

Jag har bra och dåliga nyheter.

De bra nyheterna är att jag har lyckats göra mig förstådd på italienska på telefonen. Det betyder att jag faktiskt har sett en lägenhet med egna ögon.

De dåliga nyheterna är att det enda som var bra med den här lägenheten var utsikten som var helt magnifik. I princip allt annat var bristfälligt.

Inget napp den här gången alltså. Jag hade kanske hoppats att jag skulle ha en sån tur att det skulle nappa på första försöket, men inte den här gången. Nya tag!

Sommarens bekännelse

Jag har en bekännelse. Hela sommaren har jag flera gånger per vecka varit inne på skolans hemsida för att kolla om mina sista kurser från våren registrerats på mitt studieregister. Idag är dagen då jag äntligen ser 180 vackra studiepoäng på min studieplan. Nu har jag bara lite pappersarbete kvar och så är jag pedagogie kandidat. Härligt! :)

Siena

"Tack-tack"

Efter att ha gått på en språkkurs i över två veckor var idag första gången som jag under lektionstid hann slutföra en uppgift innan vi började gå igenom den. Vilken lyx.

Vår lärare har bokstavligen eld i baken, hennes favoritmetod kallar hon ”tack-tack”. Det innebär att hon snabbat rabblar upp några grammatikregler innan vi gemensamt börjar går igenom en uppgift. 

På måfå väljer hon ut vem som ska svara på följande uppgift, ingen har förstås ens hunnit läsa dem före vi börjar genomgången. I praktiken innebär det att jag de oftast inte har en aning om vad uppgiften går ut på, för instruktionerna kommer endast en gång och med blixtens hastighet. När det sedan plötsligt blir min tur att svara är det bara att hoppas av hela sitt hjärta att man hinner skapa sig en liten idé om vad uppgiften går ut på MEDAN man läser upp ett påstående som man sedan skall korrigera sekunden efteråt.

Efter fem timmar av en sådan undervisning kan man äntligen sätta sig ner och läsa rubriken på de uppgifter man gjort. 

Att (fortsättningsvis) bo på internat

Idag har jag utökat mitt förråd av husgeråd. Hittills har jag ätit från en liten engångsplasttallrik med hjälp av några plastbestick som jag tagit från en cafeteria och som jag diskar och återanvänder. Jag har verkligen fått upptäcka poängen med att använda en normalstor tallrik, för att äta från en assiett är verkligen frustrerande, inget hålls på fatet. Idag passade jag på att ta hem en normalstor plasttallrik från samma lunchrestaurang. Nu kan livet börja på riktigt ;)

Att söka lägenhet i Italien, del 2

Att söka lägenhet i Italien ser ut såhär. Min strategi för att hitta en lägenhet är att försöka FÖRSTÅ vad personen i andra sidan telefonluren säger. Det betyder i praktiken att man får dra ner på de krav man kan ha då man behärskar språket felfritt. Trots allt måste jag säga att det är fantastiskt spännande och oftast kul att lära sig ett nytt språk. En kryddad vardag har väl ingen tagit skada av än så länge.

En italiensk lösning

Låt mig få presentera en vardaglig syn i Italien, "allt i allo"-automaten. Du hittar den där du minst anar det, och om du inte använt upp alla dina mynt till att dricka italienskt kaffe kan du köpa det mesta från den här automaten. Ovanstående exemplar kan erbjuda dig saker allt från pastasås till graviditetstest.

Att söka lägenhet i Italien, del 1

Det är inte precis varje dag som man söker en lägenhet på italienska. Idag hade jag ännu ett frustrerande telefonsamtal på italienska då jag inte hur jag än försökte kunde förstå allt vad mannen sade. Det är så frustrerande att inte förstå! Det roliga är att mannen mitt i allt började räkna upp ett flertal städer i Italien, och ni kan ju gissa att jag som redan var alldeles lagom förvirrad blev ännu mera förvirrad! Nu efteråt gissar jag att han ville bokstavera ett namn åt mig genom att räkna upp städer, men gissa om en sådan sak kan var förvirrande när man som utlänning dimper ner i ny kultur! Nästa gång jag är i Finland och skall beskriva något för en utlänning vet jag åtminstone hur jag inte skall göra ;)

Fiori, Umbria

Olivtäd

En vinodling

Ett fält med solrosor

En dagstidning

Igår köpte jag en italiensk dagstidning att läsa på tåget. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tidningen skulle bestå av 80 sidor, plus en tillhörande bilaga på cirka 30 sidor. Jag förstår inte hur någon kan lyckas läsa en sådan tidning per dag!

Kulturkrockar

Det finns speciellt två saker som jag har svårt att vänja mig vid i Italien. Den ena är att man inte betalar kassören genom att ge pengarna, utan man lägger dem på disken eller i en skål som oftast finns framlagd. Det verkar bara så oartigt i mina ögon, och jag har svårt att sluta försöka räcka kassören pengarna fastän jag flera gånger fått ogillande blickar riktade mot min framsträckta hand.

Den andra saken är att man säger Pronto då man svarar i telefon. Det går helt enkelt inte in i mitt huvud att jag inte får säga en motsvarighet till hej då jag svarar i telefonen.

(Kuriosa - idag har jag haft mina två första telefonsamtal på italienska. Låt oss säga såhär, det var två stora steg i rätt riktning. Fast de var inte speciellt graciösa, snarare tvärtom och det multiplicerat med tio)

Florence

Idag har jag varit i Florence som ligger 1,5 timme med tåg från Siena. Vi blev så förvånade över hur lättillgänglig Michelangelo's staty David var att vi måste ta fram en bild på statyn och jämför om vi faktiskt hittat rätt staty. Inga stora konstgurun som besökte Florence idag inte...

Il Palio, dagen med stort D

Okej, det blir lite tjatigt med allt prat om il Palio. Precis så är det också här i Siena. Det är det enda man pratar om. I alla fall, idag var den stora dagen då det riktiga loppet var. Jag hade gått på stan sedan morgonen och tagit del av alla festligheter som förknippas med loppet, så då sista chansen att ta sig in på torget för att se loppet var beslutet att ta bussen hem och se loppet via internet enkelt. Folk hade då suttit på torget sen morgonen i stekande solsken för att få en plats bredvid stängslet.

En intressant upplevelse var att se när en av hästarna blev välsignad inför loppet. En stor mängd turister samt lokala stadsbor samlades utanför en kyrka för att utföra vissa riter och be till Jesu mor om välsignelse inför loppet. Vanligtvis tar man in hästen i kyrkan, men eftersom den här kyrkan har trappor ville man inte riskera hästens hälsa inför loppet. På bilden ovan ser man den gråa hästen som blev välsignad där jag var. Som ni ser vann den inte, istället hamnade den in i en klunga med fem andra hästar som alla föll i en kurva. Det var en salig röra av ryttare och hästar, ryttarna lämnade kvar på marken medan hästarna fullbordade loppet. Bilden ovan är tagen från http://www.sienanews.it/2012/08/16/fotogallery-le-immagini-dalla-piazza-del-campo/# där man också hittar mera bilder (och en massa information om det så intresserar).

Vann gjorde hästen med en ryttare som bär rosa och gula kläder. Jag tog en bild på ekipaget tidigare under veckan, ni hittar dem längre ner på sidan :) Det var första gången på 22 år som den stadsdelen vann loppet, så ni kan tro att glädjen var stor (vilket den i och för sig säkert skulle ha varit oberoende vem som skulle ha vunnit, så funkar det här).